Bel Dame Apocrypha

God’s War, första delen i Bel Dame Apocrypha-trilogin, åkte upp på min att-läsa-lista omedelbart efter att jag läst Kameron Hurleys fantastiska essä ”We Have Always Fought: Challenging the ‘Women, Cattle and Slaves’ Narrative” (som hon numera vunnit en välförtjänt Hugo för) men det var först nu i somras som jag faktiskt läste den. Därefter klickande jag omedelbart hem resten av serien, Infidel och Rapture, och läste dem efter varandra, vilket är något jag sällan gör med bokserier.

Bel Dame Apocrypha befinner sig i skärningspunkten mellan science fiction och fantasy och världen berättelsen utspelar sig i är resultatet av ett extremt komplext och genomtänkt världsbygge. Det finns många saker jag gillar med det, men det allra bästa är att Hurley fattat att det här med könsroller, heteronorm och genuskontrakt inte är hugget i sten utan produkter av komplicerade sociala relationer och materiella förutsättningar och därmed varierar från plats till plats, kultur till kultur och över tid. Protagonisten Nyx är från Nasheen, en högst matriarkal nation som länge befunnit sig i krig med grannlandet Chenja. Den matriarkala samhällsstrukturen har uppkommit av en rad olika anledningar, motiverade av såväl kriget som politik och teknik, bland annat det faktum att det går tjugofem kvinnor på varje man i befolkningen. Nasheen är inte det enda matriarkat som dyker upp i böckerna och under berättelsens gång får läsaren dessutom bekanta sig med en rad andra kulturer som är organiserade utifrån helt andra genusrelationer – allitfrån patriarkala till icke-binära sådana.

För mig, som för det mesta känner mig frustrerad och uttråkad av de extremt konservativa, eurocentriska och ofta helt fantasilösa världsbyggen som generellt dyker upp i fantastikberättelser, är Hurleys debuttriologi lite som julafton. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha matriarkat i min fantastik (även om det inte skadar) utan för att det är uppenbart att Hurley faktiskt tänkt till lite i skapandet av sin värld istället för att bara köra vidare i samma gamla hjulspår. Vidare är Hurleys världsbygge fascinerande på många andra vis, exempelvis tack vare dess intressanta och intrikata magisystem (som egentligen är bortglömd teknik).

Som sagt handlar böckerna om Nyx, som en gång i tiden var en så kallad bel Dame – elittränade lönnmördare anställda av regeringen för att jaga desertörer och andra lagbrytare – men blivit utkastad efter att hon smugglat olagligt genetiskt material. Med både bel Dames och de fiender hon skaffat sig under sin tid som lönnmördare i hälarna börjar hon frilansa eftersom att döda egentligen är det enda hon är bra på, men trots att hon blivit utesluten ur ordern kan hon inte undvika att dras in i Nasheens blodiga och snåriga politik.

Min enda egentliga invändning mot Bel Dame Apocrypha är tempot. Hurley är inte en författare som slänger in malplacerade info-dumps för att förklara för läsaren hur saker och ting ligger till i denna främmande värld, och det är i och för sig bra, men också potentiellt förvirrande. Det är ganska lätt att tappa tråden i handlingens många snabba vändningar, men det är å andra sidan också en del av charmen med berättelsen: tempot är högt och actionpackat och även om jag ibland knappt orkar hålla ordning på allt eller vad som händer så förlorar boken heller aldrig min uppmärksamhet.

Även om Bel Dame Apocrypha är långt ifrån renodlad fantasy så delar den många element med grimdark-subgenren. Där jag tycker att grimdark vanligtvis misslyckas med att vara så där edgy och subversiv som det känns som den försöker vara, lyckas Hurley med att utmana och omkonstruera många av genrens troper istället för att enbart återskapa dem.

Jag skulle kunna fortsätta lista saker jag gillar med Bel Dame Apocrypha i närapå all oändlighet – som exempelvis hur hon skapar och skildrar relationer mellan de kvinnliga och manliga karaktärerna, eller hur varierade alla hennes kvinnliga karaktärer är i kroppstyp och ålder,  något en inte är speciellt bortskämd med direkt – men det är bättre att ni läser böckerna och upptäcker dem själva istället.

Föregående

Bröstens tidsålder

Nästa

Carmilla och ”litteraturkritiska övergrepp”

2 Kommentarer

  1. Ser att du gjort om. Snyggt!!

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén