När ‘gritty’ blir ett stilistiskt misstag

Jag läste nyligen ut The Dark Defiles, tredje och sista delen i Richard K. Morgans grimdark-trilogi A Land Fit For Heroes. Morgan själv må föredra termen fantasy noir för att beskriva sin fantasy, men jag tycker att trilogin uppfyller alla kriterier för att klassas som grimdark: vi befinner oss i en hård värld full av hårda människor, mänsklig ondska, våld och mörker. Grimdark är en intressant genre fylld av problem vilket alla som känner mig (och antagligen folk som inte känner mig också) hört mig ranta om, men det som jag tyckte blev uppenbart i The Dark Defiles var att Morgans mörka, gritty skildring av sina karaktärer, deras känslor och den mänskliga naturen i allmänhet ibland kom i vägen för den historia han försökte berätta.

I andra boken, The Cold Commands, inleder den kvinnliga protagonisten, Archeth, ett förhållande med Ishgrim, en slav som hon ‘fått’ i gåva av kejsaren hon agerar rådgivare åt. Det är ett förhållande Archeth är väldigt ambivalent till i The Cold Commands, då hon känner att hon utnyttjar Ishgrim som befinner sig i en väldigt utsatt position, men i The Dark Defiles är de otvetydigt ett par. I tredje boken har Archeth, Ringil och Egar gett sig ut på en expedition efter en ond trollkarls grav och något magiskt svärd och Archeth saknar sin flickvän och spenderar en hel del tid på att tänka på henne. Men fastän Morgan talar om för läsaren att Archeth älskar och saknar Ishgrim, kvarstår det faktum att Ishgrim inte skildrats som så mycket mer än ett skissartad fantasi.

Ishgrim är en karaktär som dök upp redan i The Steel Remains, första boken i trilogin, och tre böcker och över tusen sidor senare så vet jag inte så mycket mer om henne än att hon är snygg – hon har ”pale honey limbs and curves […] hooded eyes and undone mouth” (s. 231) och tydligen en karaktäristisk, sexig ”smeared mouth look” (s. 514). Efter tre böcker vet jag mer om hennes kurvor, hud och mun än hennes personlighet. Hon har ingen – hon är bara en mekanism för att driva Archeths karaktärsutveckling.

Genom hela The Dark Defiles och expeditionen och dess utfall drivs Archeth av längtan efter Ishgrim. Det driver inte bara hennes karaktärsuteckling, utan påverkar också de val hon gör under bokens gång. Hon är inte intresserad av att vara ute på äventyr eller politiska manövreringar eller att bli härskarinna över Yhelteth – hon vill hem till Ishgrim: ”Ishgrim, she reminded herself. You are going home to Ishgrim” (s. 556). Och: ”Ishgrim’s face came to her, brought with it the quick, hot twinge in her belly and an answering smile […] And her urged her horse into a faster trot, along the road southward and home” (s. 674). I slutet av bokens antyds det att Archeth kommer att bli kejsarinna av Yhelteth ändå, eftersom Jhiral i hennes frånvaro ‘tagit tillbaka’ sin gåva, med allt vad det innebär, alltmedan läsaren informeras om att Archeth är på väg tillbaka.

Så, för att sammanfatta: hela Archeths karaktärsutveckling och plotline i The Dark Defiles hänger på hennes känslor för Ishgrim, en karaktärs som beskrivs med mer fokus på hennes kropp än personlighet. Det kan avfärdas som ren sexism – vilket antagligen är vad jag hade gjort ifall Archeth var en man. Men det blir intressant i jämförelsen med Ringil, bokens andra queera protagonist, och hans relation till sin älskare Rakan. Rakan är en större del av berättelsen, så hans karaktär är lite mer komplex, men precis som det enda Archeth verkas minnas av sin flickvän är hennes bröst, verkar Ringil mest uppskatta Rakan för hans muskler. Jag tror inte Rakan dyker upp i enda scen där hans muskulösa kropp inte nämns, oavsett situation: ”Rakan swallowed. Tears bright in his eyes. Not for the first time, Gil was forcibly reminded how young this tight-muscled warrior lover he’d taken was” (s. 192). Och: ”There was an itching in his belly, and he couldn’t honestly tell if it was proximity to the Throne Eternal’s young muscled frame […]” (s. 521). Morgan är om och om igen väldigt noga med att påpeka hur muskulös Rakan är och hur mycket Ringil uppskattar det, ofta vid tillfällen när den anmärkningen känns lite malplacerad.

Detta kan naturligtvis bero på att Morgan är en heterosexuell man som skildrar queer sexualitet – även om han åtminstone undvikit att desexualisera sina queera karaktärer, så verkar han ha lite svårt att tänka ut vad lesbiska kvinnor respektive homosexuella män gillar utöver ”kurvor” respektive ”muskler”. Men jag tror snarare att Morgan helt enkelt tagit en lesbisk kvinna och en homosexuell man och satt dem i de roller heterosexuella män vanligtvis har i grimdark och att skiftningen i sexualitet helt enkelt synliggjort saker som jag annars inte skulle lagt märke till eller kommenterat mer än ”ugh, sexistiskt”.

Grimdark älskar ju som bekant att gotta ned sig i människors basala natur – eller snarare en idé om fulheten i människors basala natur och hur hemsk den naturen är i dessa världar där den mer eller mindre får fritt spelutrymme. Jag brukar säga att grimdark, precis som postapokalyps, är ett format som ofta får fungera som den ultimata manliga wishfulfilment-fantasin: den starkaste överlever. Inte sällan översätts dessutom ”den starkaste” till ”den manligste machomannen”. Under en diskussion om grimdark på senaste Swecon i Linköping sade Maria att i grimdark är det människor som utgör den stora faran – inte någon ond, övermänsklig trollkarl, inte monster eller farlig magi, utan mänskligt våld, mänskliga hemskheter och ibland rentav mänsklig dumhet. Ofta betraktas den här typen av fantasy som mer ‘realistisk’ då den ‘går till botten’ av den mänskliga psyket och allt det mörker det rymmer.

Ur det perspektivet, blir Morgans skildringar av Archeth och Ringils relationer och lustar förståelig – ljuv kärlek är ingenting som förekommer speciellt ofta inom grimdark (och gör den det går saker och ting åt helvete inom några kapitel) och i sin gritty skildring av mänskliga relationer, fokuserar Morgan helt enkelt på det ‘basala’ – sex. Där skildringen av Ringils relationer ändå fungerar eftersom Morgan gör det uppenbart att Ringil inte vill dra in känslor eftersom det aldrig slutar väl, saknas en liknande förklaring i Archeths fall. Jag kan i någon mån köpa hela den cyniska ‘kärlek är bara kåthet och sentimentalitet’-grejen om nu författaren vill köra på det, men vad jag har svårare att köpa är när en karaktärs hela utveckling och historia bygger på hennes intensiva kärlek för en karaktär hon enbart verkar uppskatta för hennes schyssta tuttar. Jag hade kanske kunnat köpa det om Morgans plan verkat vara att låta Archeth nostalgiskt längta efter Ishgrim för att sedan komma tillbaka, upptäcka att känslorna svalnat och inse att det här med sagoslut och ljuv kärlek bara är båg ändå – jag hade kanske inte gillat det, men jag hade förstått det. Men det gör han inte (såvida inte han planerar att följa upp trilogin i en annan bok) utan så som handlingen fortlöper är det meningen att en som läsare ska tolka Archeths känslor för Ishgrim som genuina.

Som jag ser det har Morgan helt enkelt ramlat så långt ned i grimdark-träsket att han inte ens funderat över att more is more när det gäller gritty kanske inte alltid fungerar. Vill en författare motivera en karaktär med hjälp av en mer eller mindre klassisk kärlekshistoria, får hen också se till att formulera den relationen på så vis att den blir trovärdig.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *