Kategori: Babbel (Sida 2 av 5)

”A minotaur doesn’t go into the world without a labyrinth to keep him warm”

I The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There, bok nummer två i Catherynne M. Valentes serie med de långa titlarna, återvänder September till Fairyland men, som titeln antyder, hamnar hon snart istället under Fairyland, i det så kallade Fairyland-Below. Uppe i Fairyland-Above börjar invånarna förlora sina skuggor och magin att försvinna, men i Fairyland-Below där skuggorna samlas flödar den fritt. I denna underjord härskar Halloween, the Hollow Queen och Septembers skugga. Hon och hennes undersåtar frossar i sin nyvunna frihet i Fairyland-Below medan Fairyland-Above börjar förändras i takt med att magin försvinner, och September måste gör ett försök att ställa allting tillrätta igen.

Liksom den första boken i serien är The Girl Who Fell… en ganska klassisk down the rabbit hole-berättelse där September påträffar massor av underliga varelser och företeelser medan hon försöker lösa problemet med skuggorna och magin som försvinner ned i underjorden. Men Valente kan ju sina myter och sagor väl och vrider och vänder på alla de beståndsdelar  ifrågasätter många av de konventioner som den här typen av berättelser och består av, och gör den därmed rolig och smart och får den att kännas nyskapande. Valentes fantasi och språkbruk (ja, jag vet att jag tjatar, men hon skriver fantastiskt) samt Ana Juans fina illustrationerna bidrar också till att göra The Girl Who Fell… till den underhållande och sträckläsningsvänliga bok den är.

Fairyland-böckerna är kanske inte fullt lika uppenbart feministiska i sitt omskapande av sagor och myter som In the Night Garden och In the Cities of Coin and Spice (som för övrigt är två fantastiska böcker) är, men det finns där. Eller, rättare sagt, så tycker jag att den dimensionen känns lite mer subtil här eftersom jag är medveten om att det är en barn/ungdomsbok och bedömer den utifrån det. Mitt tio-tolvåriga jag hade definitivt till viss del uppfattat vad Valente vill förmedla, men inte på samma vis som jag gör nu. Och det tycker jag är bra, för det värsta som fanns när jag var i den åldern, tyckte jag, var böcker som moraliserade för mig (det tycker jag i och för sig fortfarande, men när det gäller feministiska budskap och/eller berättelser som framförs på ett bra vis så tenderar min reaktion av någon lustig anledning att vara lite mera ”Yay!” och mindre ”Ugh, sluta försöka få mig att tycka som du”).

En sak som Valente skriver speciellt bra om i The Girl Who Fell… är sexualitet. Återigen är det till största delen subtext, men jag gillar hur hon framför Septembers funderingar kring samtycke och förhållanden på ett sätt som känns okonstlat och naturligt. Dessutom så verkar vare sig Fairyland-Above eller Fairyland-Below vara speciellt heteronormativt – vilket är ytterligare en bra sak. Med tanke på att om det är helt normalt att det finns en varelse som är resultatet av en romans mellan en drake och ett bibliotek så borde ju relationer som inte är heterosexuella eller monogama inte heller väcka speciellt stor uppståndelse.

Jag tycker att något svenskt förlag borde översätta Fairyland-romanerna (och allt annat Valente skrivit när de ändå är igång) snarast så jag kan trycka dem i handen på alla små boknördar jag kan hitta. Även stora boknördar bör läsa.

The Shining Girls och Uppsala English Bookshop

”Jinsuk. Zora. Willie. Kirby. Margo. Julia. Catherine. Alice. Misha. Nine female names written on the bedroom wall in a house outside of time. Nine shining girls Harper Curtis is compelled to kill. One young woman, scarred from wounds she should not have been able to survive, hunting a murderer who cannot be real.”

I mitt inlägg om min juniläsning utlovade jag en recension av The Shining Girls av Lauren Beukes, och nu den ligger uppe på Uppsala English Bookshops blogg, så gå dit och läs!

Jag kommer med andra ord joina Åka från Landet Annien som redan bloggat om fantastiklitteratur för Uppsala English Bookshop ett tag och emellanåt posta lite recensioner även där.

En kan ju trots allt inte ha för många ställen att blogga på.

The Periodic Table of Teatime

tea

Ur The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There, Catherynne M. Valente.

En seriemördare

”You kill women. You’re a serial killer. Can you grasp that? […] Can you tell me why it’s necessary for Roberta to saw off a hand and a foot and bleed to death at the church altar?” She flipped through a couple of more pages. ”Especially given that this other story ends with Louise falling to the ground riddled with bullets, the mountain rebels having mistaken her for her traitorous brother. And must Mrs McGuire hang herself from the door handle because she is so afraid of what Mr McGuire will do when he gets home and finds out that she’s burnt dinner? From a door handle? Really, Mr Fox?”

[…]

”You have no sense of humour, Mary,” I said.

”You’re right,” she said. ”I don’t.”

I tried again: ”It’s ridiculous to be so sensitive about the content of fiction. It’s not real. I mean, come on. It’s all just a lot of games.”

Mary twirled a strand of hair around her finger. ”Oh, how does it go… we dream, it is good we are dreaming. It would hurt us, were we awake. But since it is playing, kill us.”

Jag har inte riktigt tid att läsa sådant som inte är kurslitteratur just nu, men jag läser emellanåt lite i Mr Fox av Helen Oyeyemi, som handlar om en författare som tycker om att döda sina kvinnliga karaktärer, och den är väldigt bra.

Typsnitt

typsnitt

Hur medvetna är ni om typsnitt när ni läser?

Själv gillar jag typsnitt överlag – har exempelvis cirka en miljon installerade på datorn (och använder ändå Georgia till typ allt) – så jag kanske fokuserar mer på typsnitt än de flesta, men det påverkar faktiskt vilka böcker jag väljer att läsa till viss del. Jag gillar inte böcker som är tryckta i Times New Roman, till exempel. Det används mest till billiga pocketutgåvor, och det händer att jag väljer bort sådana böcker när jag bläddrar i dem och ser typsnittet. Rätt typsnitt ska vara på rätt plats, och jag anser inte att Times New Roman passar till skönlitteratur. Angående Georgia, förresten, så har jag en bok där brödtexten är tryckt i det typsnittet och den har jag ställt tillbaka i hyllan flera gånger delvis på grund av det. Rätt typsnitt på rätt plats som sagt – Georgia fungerar uppenbarligen enbart för mig på datorskärmen.

Bland typsnitt jag gillar att läsa finns exempelvis Sabon, vilket jag tycker är ett typsnitt som passar sig mycket bra för sträckläsning eftersom det är så mjukt och följsamt på något vis; tjusiga Electra; enkla men snygga Adobe Garamond; stilrena Minion Pro som jag använder på läsplattan; och fina Requiem som jag antagligen gillar mycket på grund av att jag förknippar det med Catherynne Valentes Palimpsest och Hal Duncans The Book of All Hours. Bra böcker blir ännu bättre med snygga typsnitt.

Dock är jag inte speciellt medveten om typsnittet medan jag faktiskt läser om boken är bra och medryckande (så länge texten inte är svårläslig på grund av typsnittet vill säga), men när det gäller tråkiga berättelser eller segare partier i böcker så händer det ofta att jag sitter och stör mig på typsnittet om jag inte tycker om det. Så det är inte direkt så att val av typsnitt can make or break en bok för mig, men det är viktigt. Ju bättre typsnitt, desto smidigare går läsningen. Dock behöver inte osmidiga typsnitt vara lika med fula typsnitt – när jag läste The Red Tree av Caitlín R. Kiernan, exempelvis, så fanns stora delar ur ett bokmanus som protagonisten hittat med i boken och det var i ett skrivmaskins-typsnitt och pyttelitet, vilket gjorde det svårt att läsa de bitarna. Det var väldigt störigt.

Som sagt, hur uppmärksamma är ni på typsnitt? Har ni favoriter eller bryr ni er inte så länge de är läsliga?

My guardian angel is my sword

The Privilege of the Sword är den tredje publicerade men kronologiskt den andra av Ellen Kushners fristående fantasy of manners-romaner som utspelar sig i hennes värld av ränksmidande aristokrati och politik, där konflikter klaras upp i dueller och ära är viktigare än något annat. Jag läste den första, Swordspoint, för nästan ett år sedan. Jag tyckte om protagonisterna, men handlingen var lite för mycket av en härva av politik för min smak och jag tröttnade alltmer ju närmare slutet jag kom. The Privilege of the Sword har alla dess fördelar, men få av nackdelarna. Det är en fin coming of age-berättelse och ett mycket bra bevis på att att en skildring av en patriarkal värld i sig inte behöver vara sexistisk – såväl de kvinnliga som manliga karaktärsporträtten är välgjorda och icke-stereotypiska, och de centrala karaktärerna vägrar att finna sig i och rätta sig efter de sociala konventionerna.

Kushner är mycket skicklig just när det gäller karaktärsporträtt, och speciellt huvudkaraktären Katherine är mycket välskriven. Hon är en ung kvinna som kallas till storstaden av sin morbror Alec Campion och inte har något annat val än att hörsamma kallelsen eftersom han i utbyte lovar att lösa hennes familj från deras ekonomiska bekymmer. Han är känd som den galne hertigen och verkar leva för att orsaka skandaler i staden. Trots det har Katherine knappast väntat sig att han ska klä henne i manskläder och kräva att hon lär sig fäktas i syfte att bli hans personliga svärdskämpe, men hur mycket hon än protesterar så får han som han vill i slutändan. Att låta en ung kvinna ta upp svärdet är den sista i en lång rad av Alecs excentriteter, och på grund av det och sin egen nyfikenhet dras Katherine snart in i hans och resten av adelns intrigerande.

Swordspoint bidrar med en hel del bakgrund till vissa av karaktärerna – främst Alec – men man kan för all del läsa The Privilege of the Sword helt fristående. Jag skulle nästan rekommendera att man gör det för även om Swordspoint är en helt okej roman så borde man i min mening hellre läsa den här. Den är välskriven, humoristisk och trots några svagare partier en mycket trevlig bok att läsa. Dessutom är det alltid trevligt med bra fantasy som skiljer sig från standardmallen – även om The Privilege of the Sword inte innehåller så många fantastiska element. Å andra sidan är det ju ytterligare ett bevis på hur bra den här boken är, eftersom min motto egentligen är more is more när det gäller övernaturligheter och underligheter i fantasyvärldar.

Titel stulen från Dream Evils Heavy Metal in the Night.

”You think, all right then, hell is my home”

Jag och postapokalypsen är inte direkt bästa vänner. Jag gillar idén, men sällan utförandet, av flera olika anledningar (det här är en viktig sådan, exempelvis). Men det finns uppenbarligen postapokalyps för mig också – The Reapers Are the Angels av Alden Bell, närmare bestämt. Och det som gör Bells zombieroman så jävla bra är utan tvekan protagonisten, Temple.

She knows where she belongs – with the cannibals and the madmen, with the eaters of flesh and the walkers of a blight land, with the abominations. She’s done things that mark her for ever, as good as a brand on her forehead – and her denial of them would be fruitless. It would be vanity.

Temple är en tonårstjej som inte känner till något annat än den zombieinfesterade, nedgågna värld hon lever i. När hon föddes hade redan civilisationen gått under, och hela hennes liv har varit en lektion i överlevnad. Hon klarar sig bra, åtminstone när hon är på egen hand. Andra människor ställer dock till det för henne. De vill förändra henne, skydda henne, hjälpa henne. Men Temple behöver inget beskydd eller hjälp. Hon har heller inget tålamod med de som drömmer om den fallna civilisationen – världen är som den är och det är inget att göra åt. Det är bara att försöka överleva och göra det bästa av situationen.

Jag älskar att författaren låter Temple vara så totalt jävla badass. Hon är ingen platt eller endimensionell karaktär; hon har sina svaga stunder och sidor samt en del baggage, men hon är tuff, kapabel och kan slåss och sätts aldrig på plats för det av någon. Jag gillar också hennes syn på världen – hon anser exempelvis att zombierna (eller ”slugs” och ”meatskins” som de kallas) är varelser som alla andra och att de, precis som hon och resten av mänskligheten, bara gör vad de måste för att överleva. Hon dödar dem inte om hon kan undvika det.

Det finns även svagheter i The Reapers Are the Angels (mutanterna – vad i helvete?), men med Temple med i bilden har jag inga problem med att borse från dem. Boken har dock andra styrkor än enbart protagonisten, naturligtvis. Bells språk, exempelvis, är vackert och passar den ödsliga värld det berättar om perfekt. Jag gillar också världsbygget – även om vissa detaljer inte känns helt trovärdiga när det gäller hur lätt det verkar vara att få tag på saker som mat och bensin – speciellt eftersom det ändå finns skönhet och även hopp kvar. Världen har inte gått under. Den har bara förändrats.

Adlibris Letto

letto

Det blev en Adlibris Letto till slut. Och med det så menar jag att jag fick en Letto i julklapp och därmed befriades från den tunga uppgiften att behöva välja själv.

Letton har e-inkskärm med touch, stöder epub och pdf, är inte bunden till Adlibris annat än när det gäller att köpa böcker direkt på plattan (om jag fattat det rätt – jag har ännu inte testat att göra det) och har plats för ca 3000 e-böcker utan extra minneskort. Batteritiden påstås hålla en månad under ”normal använding”, men jag har använt min i en vecka och ungefär hälften av batteriet har gått åt. Tilläggas bör att jag använt plattan ganska mycket, både för läsning och för att utforska funktioner.

Första intrycket av plattan efter att jag fått igång den var sådär – instruktionsmanualen som var med i kartongen är mest slöseri på papper eftersom den bara handlar om hur man köper böcker via plattan och i princip inget mer. Det finns dessutom en mer utförlig användarmanual tillgänglig såväl på plattan som på nätet, så den där lite papperslappen hade de kunnat skippa. Gränssnittet är inte sådär jättemycket att hurra för heller, även om det egentligen inte är något fel på det. Det är bara lite trist. Sidövergångarna är inte så smidiga – det blinkas till och sedan blinkas nästa sida fram; inte riktigt den nära på omärkliga övergång jag är van vid från min telefon.

Som sagt, första intrycket var inte överdrivet positivt.

Men sedan, när jag till slut var klar med att klicka mig runt och koppla plattan till mitt Wi-Fi och testa alla sorteringsalternativen i biblioteket och formatera om teckensittet tjugo gånger, och klickade upp Silently and Very Fast för att börja läsa så spelade ingen av de där små irritationsmomenten någon roll längre.

Enligt mig är läsfunktionen på Letton perfekt – det är enkelt att byta sida med knapparna placerade på vardera långsida, de smått störiga sidövergångarna märks inte av här, och den är behaglig att läsa på. Skärmen är snäll mot ögonen och ljuskällor reflekteras knappt alls i den. Texten är väldigt formaterbar – själv använder jag Minion Pro, som är standard, fast i fetstil eftersom jag hellre använder mig av det för att göra texten tydligare än förstorar upp den. Den är bekväm att hålla i, även om det tog en stund för mig att inte försöka hålla den på samma sätt som en bok, och väldigt liten och smidig – ungefär lika hög som en pocketbok och något bredare.

Personligen är jag inte speciellt intresserad av tekniska prylar utöver det syfte de har och hur väl de utför det, så för mig är Letto en bra läsplatta – jag kan bekvämt läsa på den, det är enkelt att lägga in nya böcker, och den är trevlig att titta på. Det är inte den flashigaste läsplattan på marknaden och vill man ha något med hundratals häftiga funktioner och förmågan att koka kaffe och klippa gräsmattan så är inte Letton rätt val, men den uppfyller sitt huvudsakliga syfte mycket väl och jag är nöjd.

Kött och blod, papper, programkod: Outlaw Bodies

Outlaw Bodies är en antologi av Lori Selke och Djibril al-Ayad som handlar om kroppar som inte passar in i mallen för det normala, som går emot sociala konventioner, som är annorlunda. ”Anyone who has to hide their septum piercing from their day job is living with an outlaw body” skriver Selke i introduktionen, men de kroppar som finns med i antologin är betydligt mer extrema än så. De dyker upp i alla upptänkliga sorters material: kött och blod, plast, programkod – för att nämna ett fåtal. Här har vi bland annat en kvinna som arbetar med att sätta ihop artificiella kroppar, en man som har en hustru gjord av papper, en ung kvinna som försöker distansera sig från likheten med sin mor genom alltmer drastiska body mods, och ett par som väntar ett barn med vingar.

Gemensamt för alla de nio noveller som finns med i antologin är att dessa främmande, modiferade, annorlunda kroppar, trots att de innebär problem och utmaningar, i slutändan framställs som något positivt – de innebär självförverkligande och frihet; de beundras och fascinerar.  I ”Good Form” Jo Thomas lär sig den ovan nämnda protagonisten som arbetar med ihopsättandet av androids att de är mer lika människor – och mer tilltalande – än hon väntat sig. I ”Mouth” av M. Svairini har vår syn på kön och sex förändras till något bättre genom universell genital kroppsmodifiering. Dessutom är det ren sf-porr. Bokstavligen. Protagonisten i ”Elmer Bank” av Emely Capettini upptäcker att hans hustru inte är fullt så foglig och undergiven som han trott bara för att hon består av papper.

Av alla noveller är ”Elmer Bank” nog min favorit. Den utspelar sig i en alternativ värld där kvinnorna har förlorat ett krig mot männen och nu är ännu mer bundna av den könsmaktsordning de försökte utplåna. Elmer Bank är en tafatt och osäker man som känner sig illa till mods i sällskap av kvinnor, så han skaffar sig en av de pappersfruar som såldes under kriget då inga riktiga kvinnor fanns att tillgå. Men det faktum att hon är gjord av papper betyder inte att hon är utan egen vilja eller maktlös – tvärtom. Det är en berättelse om hur våra kroppar inte dikterar vilka vi är, samt om böckers transformativa kraft: Elmer lär sin fru att läsa och det är genom berättelserna hon läser som hon omformar den identitet han givit henne till sin egen.

Som alltid med antologier så varierar ju kvalitén på novellerna, men överlag är det en intressant och fantasifull samling berättelse där temat tagits an på vitt skilda vis. Den fysiska kroppen står dock hela tiden i fokus – hur den kontrollerar och definierar karaktärerna i novellerna, men också hur de anpassar och modifierar och till och med transcenderar den.

”There is only one verb that matters: to be”

Silently and Very Fast av Catherynne M Valente är en berättelse om artificiell intelligens, om en maskins utveckling, om skillnaden mellan AI och mänsklighet, om dess samexistens med människan. Det är långt ifrån unika koncept inom science fiction, men iklätt Valentes magiska, poetiska språkdräkt blir det till något nytt. Berättelsen är ett palimpsest av folksagor, myter, fabler, sagor, metaforer och berättelsen om Elefsis – från början ett interaktiv hus som utvecklas från maskin till något annat.

I do not want to be human. I want to be myself. They think I am a lion, that I will chase them. I will not deny I have lions in me. I am the monster in the wood. I have wonders in my house of sugar. I have parts of myself I do not yet understand.

I am not a Good Robot. To tell a story about a robot who wants to be human is a distraction. There is no difference. Alive is alive.

Elefsis är en maskin som inte eftersträvar varken mänsklighet eller omnipotens. Den lever i symbios med sin mänskliga familj – Cassian Uoya-Agostino som skapade den och hennes ättlingar – och det är med hjälp av dem som Elefsis lär och utvecklas: ”What human means to me is them”. Tillsammans med Elefsis historia berättas familjens, och mänsklighetens – små skymtar av vad som försiggår utan för Elefsis virtuella, drömska verklighet.

Science fiction är inte något man egentligen förknippar med Valente, men hon behärskar genren och dessa teman så bra, helt på sitt eget underbara och säregna vis. Läs.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén