Tagg: HBTQ (Sida 2 av 2)

”Your stories were never lullabies”: Letters to Tiptree

I. ”The man to redeem them all”
Jag läste aldrig James Tiptree, Jr. som en manlig författare. När jag för första gången läste ”Love Is the Plan the Plan Is Death”, ”Painwise” och ”Beam Us Home” och senare samlingen Her Smoke Rose Up Forever visste jag redan att Tiptree var en pseudonym för Alice Sheldon. Naturligtvis påverkade det min läsning. Jag älskar Tiptrees berättelser, men hade jag gjort det som jag läst dem som skrivna av en man? Jag vet ärligt talat inte.

Letters to Tiptree, redigerad av Alexandra Pierce och Alisa Krasnostein, är en samling essäer, de flesta av dem i brevform och nyskrivna för publikationen, som handlar om Tiptree/Sheldon och den inverkan han/hon haft och har på science fiction, både för fältet som helhelt och för individuella författare. Den består också av bitar ur brevväxlingen mellan Tiptree och Le Guin och Tiptree och Russ samt diverse introduktioner till Tiptrees samlingar och ett par akademiska artiklar. Letters to Tiptree publicerades på hundraårsdagen av Sheldons födelse.

Straxt innan Sheldons riktiga identitet avslöjades, skrev Gardner Dozois att ”much of the future of science fiction belongs to Tiptree, both through those shaped directly by him and those who will – perhaps unwittingly – follow his well-blazed paths […]”. Idag vet vi att det stämmer, men antagligen inte på det viset Dozois tänkte sig när han skrev det – när Tiptrees identitet avslöjades, förlorade han den genistatus som bekant bara kan innehas av män, men istället har hon format generationer av kvinnliga och feministiska författare av spekulativ fiktion, både genom avslöjandets betydelse och genom sina berättelser. Samtidigt finns det, bland de brevskrivare som var samtida med Tiptree, en besvikelse över att han inte var en man. Tiptree betraktades som det slutgiltiga beviset på att en bättre, jämställd framtid var möjlig, just precis eftersom han var en man som ”förstod sig på” kvinnor. Han var ”[t]he man to redeem them all”, som Élizabeth Vonarburg skriver.

Jag tänkte mycket på det under läsningen och hur jag, decennier senare, antagligen skulle ha tyckt precis tvärtom om jag läst Tiptrees berättelser som skrivna av en man. Där Sheldons pessimism, hopplöshet, ilska och frustration är en stor anledning till varför jag lockas av hennes texter, skulle en mans brist på tro på att vi kan skapa en bättre värld antagligen fått mig att vända mig mot honom, ilsken och besviken. Med vetenskapen om att Sheldon befann sig bakom namnet, kan hennes berättelser reflektera min egen trötthet, cynism och misstro, hjälpa till att göra den tunga vetskapen om att så det tagit så lång tid att göra så pass lite bättre och att den där bättre världen, om den någonsin kommer existera, känns så hemskt fjärran, lite lättare att hantera. Utan den vetskapen, hade jag älskat Tiptrees språk, hans magiska titlar och hans fantasifullhet, men samtidigt grämt mig över hur begränsad den ändå var. Eller? Joanna Russ skriver att ”Tiptree was That man Who Was On Our Side, which means he was never real. He was a freed Us. I was madly in love with him & sensed uneasily that this was odd, since no real man […] has ever had that effect on me of intimacy and ‘I know you’!” Det kanske aldrig handlade om att Tiptree skulle vara mannen som ”redeem[ed] them all”, att bli förstådd av en man, utan snarare om att Tiptrees position som man för de samtida läsarna kunde fungera som en buffert för att tryggt kunna utforska den där nattsvarta hopplösheten.

II. ”You rocked our spaceport / left it changed, wider, / more solid, more open, / stranger, expanded, / containing doors undreamed of”
Vem var egentligen Alice James Raccoona Tiptree Sheldon, Jr.? är frågan som går igen genom hela essäsamlingen. Alla undrar, alla enas om att vi aldrig kommer få veta, att kanske inte ens Sheldon själv hade svaret. Samtidigt undrar jag, medan jag läser breven till Tiptree, om folk faktiskt vill veta. I någon mån får väl alla författare ett slags eget liv avskilt från den personen som faktiskt skrev texterna, både genom sina berättelser och genom sin författarpersona. Men Tiptree verkar, åtminstone så här i efterhand, hundra år efter Sheldon föddes, ha blivit så viktig inte enbart på grund av att hon en gång för alla bevisade att skrivande inte är/behöver vara könat och för att hon skrev fantastiska berättelser, utan för att Tiptree/Sheldon också är en person alla feministiska sf-författare/läsare – inklusive jag – på något vis kan göra till sin egen. Även utan Tiptree-masken verkar hon undfly oss och därmed bli allmän egendom.

I läsningen av breven är det tydligt att Tiptree blivit en symbol för feministisk sf, för kvinnliga författare av spekulativ fiktion, för lesbiska författare/fans, för sf-författare och fans med transerfarenhet. Alla, på olika vis, återupplever Russ känsla av ”intimacy and ‘I know you’!” i Tiptree som författare och genom hans och Raccoonas berättelser. Tiptree är ultimata beviset för att kvinnor kan skriva sf minst lika bra som män, för queera kvinnor en tragisk berättelse av undertryckt lesbiskhet, för transpersoner en möjlig proto-transperson, för alla ett uppvisande av genusperformativitet. Alice James Raccoona Tiptree Sheldon Jr., vem hon/han nu än var, försvinner bakom våra egna upplevelser och uppfattningar om henne, personen bakom myten.

Samtidigt är det en myt vi haft mycket nytta av, och om inte annar visar det på hur mycket Tiptree betytt, betyder och med all säkerhet i framtiden kommer fortsätta betyda för sf-fältet. Det faktum att Tiptree i de brev hon skrev till Russ och Le Guin refererade till sig själv som den typ av doktor som inte ”does anybody any good” gör mig sorgsen över att hon aldrig kommer få veta exakt hur mycket bra hon gjort oss.

III. ”Alice, Alice, do you read?”
Letters to Tiptree är omväxlande sorglig och upplyftande läsning: det faktum att Tiptree och Le Guin refererade till varandra som ”Starbear” respektive ”Allitree” i sin brevväxling är däremot en vetskap som gör mitt liv en aning bättre. Essäsamlingen är, trots att de flesta av texterna är nyskrivna, också till stor del en intressant inblick i en del av sf-fandomshistoria jag är för ung för att ha upplevt, en tid när fanzines, pulptidningar och brev har sättet fans kommunicerade med varandra, snarare än genom sociala medier.

Det är också en samling texter av ett gäng mycket bra fantastikförfattare (Nicola Griffith, Aliette de Bodard, Rachel Swirsky, Jo Walton, Nisi Shawl och Catherynne Valente, för att nämna ett fåtal) som skriver vackert och insiktsfullt om deras relation till Tiptree, som myt och författare, så är en intresserad av Tiptree/Sheldon och hennes verk och liv är den definitivt rekommenderad läsning.

No fucking glitter

Siobhan Quinn-serien är, enligt författarens eget utlåtande, ”written on a lark, as a joke, a protest against what ‘paranormal romance’ has done to the once respectable genre of urban fantasy”. Böckerna är skrivna av Caitlín R. Kiernen, under pseudonymen Kathleen Tierney, och jag tror att de flesta som är ens någorlunda bekanta med hennes författarskap, inklusive jag, blev rätt förvånade när hon släppte en urban fantasy-roman. Om den nu kan kallas för det. Med titlar som tagna ur en serie kitschiga läppstift – Blood Oranges, Red Delicious, Cherry Bomb – och prydda av klassiska urban fantasy/paranormal romance-omslag har böckerna sannerligen marknadsförts som det. Men i slutändan är böckerna mindre paranormal romance och mer ett enda stort ”fuck you” till hela genren.

Quinns berättelse är mörk, skitig och oförlåtande. Den romantiserar ingenting men halkar inte heller över i nattsvart cynism. Quinn, som både är en vampyr och en varulv (vilket borde vara störtlöjligt, men mest framstår som tragikomiskt), påminner läsare om och om igen genom berättelsens gång att hon är ”a junkie and junkies lie”, men hon är samtidigt väldigt rättfram när det gäller sina matvanor och sin livsstil – hon är en mördare, rätt och slätt. Hon skulle kunna bespara världen – och sig själv – mycket elände genom att ta sitt liv, men av någon outgrundlig anledning vill hon fortsätta klamra sig fast vid sin vandöda existens och gör det hon måste för att göra det, rätt och slätt. Det är ofta hemskt, blodigt och otrevligt, när odödligheten inte är ensam eller dödstråkig eller båda delarna, vill säga.

Quinn är väl själva definitionen av en anti-hjälte – hon är surmulen, illojal, våldsam, nonchalant, självupptagen och konstant förbannad. Hon har nog inte några direkt försonande drag överhuvudtaget, och det är antagligen därför jag tycker så mycket om att läsa om henne. Inte så att hon inte bryr sig om någonting, för det gör hon, men hon är så trött på att behandlas som skit av hela världen och ser ingen mening med att uppföra sig. Vad fan spelar det för roll – hennes liv kommer inte bli bättre för det.

Det känns som om Kiernan gått in i skrivandet av bokserien med lite samma utgångspunkt. Hon – i form av Quinn som berättar sin historia – verkar på det stora hela bara inte orka bry sig om genre-konventioner (berättelsen må börja som ett slags paranormal romance-rip off, men lämnar snart det formatet), konventionella berättarstrukturer eller karaktärsutveckling:

See, here we’ve come upon what people who spend too much time thinking about books call a deus ex machina, the god from the machine. You know, when the solution of a story’s conundrum just seems to spring out of nowhere rather than from the ‘logical’ consquences of a narrative. See, not quite as ignorat as you might think.

”På det stora hela” skriver jag, för berättelsen är ju fortfarande läsbar och Kiernans ‘gives no shit’-skrivandet är ju såklart också ett narrativt trick i sig självt.

Vad Kiernan anser vara ”respectable” urban fantasy vet jag inte, men det hon verkar vända sig mot, av Quinn-romanerna att döma, är romaniserandet eller tämjandet av monstrositet och, framförallt, heterosexismen. Det faktum att det enda heterosexuella par som dyker upp här är ett par demoniska tvillingar vars groteska parning (mannens kuk beskrivs vara utrustad med ”bands of backwards-pointing hooks, like those on a cat’s penis”) kan resultera i ett barn som kan ödelägga hela världen är en extremt övertydlig invändning, men vem bryr sig? Uppenbarligen inte Kiernan, i alla fall. Quinn-romanerna handlar istället om de som sällan eller aldrig får plats i paranormal romance-berättelserna, de vars sexualitet och sätt att älska inte bekvämt kan pressas in i ett heteronormativt ramverk.

Jag skulle inte rekommendera Siobhan Quinn-romanerna om det är paranormal romance av någon form en letar efter, men om en vill ha en underhållande serie som är en lite av queer, mörkare version av Anita Blake möter Clive Barker och Elizabeth Hand, så kan en definitivt hitta sämre böcker.

The House of Discarded Dreams

The House of Discarded Dreams av Ekaterina Sedia handlar om Vimbai som när hon flyttar hemifrån hamnar i ett hus bland sanddynerna med havet nära till hands och de två rumskompisarna Maya och Felix. Att det är något underligt med huset är uppenbart – istället för hår har Felix en annan dimension på huvudet, i telefonledningarna gömmer sig en spökbebis och rätt som det är befinner sig Vambais döda mormor, som hon bara träffat en gång under ett besök i Zimbabwe till sina föräldrars gamla hemstad, i deras kök. Men snart börjar också huset förändras – en morgon vaknar de upp mitt ute på öppet hav och med insidan av huset förvandlat till ett vidsträckt landskap skapat av deras egna övergivna drömmar. Men i deras privata sagoland gömmer sig också deras värsta mardrömmar.

Sedias roman är en underbart vacker och surreal berättelse, skriven med ett evokativt och målande språk. Berättelsen fokuserar mycket på identitet och hur den skapas utifrån berättelser, historier och tecken i vår omgivning – hur de berättelser som formar och genomsyrar vår kultur och omgivning också formar våra identiteter. Som dottern till två immigranter från Zimbabwe som flydde från hemlandet till USA av politiska anledningar långt innan hennes födelse, slits Vimbai mellan föräldrarnas kultur och sin amerikanska uppväxt, mellan svårigheten med att känna sig som en del av ett land hon bara besökt och det utanförskap hon upplever i USA på grund av sin bakgrund och hudfärg. I drömlandskapet lurar wazimamoto, män med skyddsmasker som åker runt i en skåpbil och stjäl blod. De är den imperialistiska mardröm Vimbai ärvt, inte genom sina gener, utan genom de berättelser som genomsyrat hennes uppväxt och genom vilken hon gör sina egna upplevelser av rasism och diskriminering förståeliga.

Drömhuset fungerar också som en tillflykt där de drömmar Vambai och de andra glömt bort eller gett upp går i uppfyllelse, men det här också här Vambai kommer i kontakt med de lögner och modifierade sanningar hon berättat för sig själv om sin sexualitet av rädsla för den och hur de sanningarna efterhand blivit en del av den hon är. I The House of Discarded Dreams är det genom berättelser som såväl världen som den egna identiteten blir inte bara begripliga, utan också möjliga att konfrontera, bemöta och till och med omforma.

När ‘gritty’ blir ett stilistiskt misstag

Jag läste nyligen ut The Dark Defiles, tredje och sista delen i Richard K. Morgans grimdark-trilogi A Land Fit For Heroes. Morgan själv må föredra termen fantasy noir för att beskriva sin fantasy, men jag tycker att trilogin uppfyller alla kriterier för att klassas som grimdark: vi befinner oss i en hård värld full av hårda människor, mänsklig ondska, våld och mörker. Grimdark är en intressant genre fylld av problem vilket alla som känner mig (och antagligen folk som inte känner mig också) hört mig ranta om, men det som jag tyckte blev uppenbart i The Dark Defiles var att Morgans mörka, gritty skildring av sina karaktärer, deras känslor och den mänskliga naturen i allmänhet ibland kom i vägen för den historia han försökte berätta.

I andra boken, The Cold Commands, inleder den kvinnliga protagonisten, Archeth, ett förhållande med Ishgrim, en slav som hon ‘fått’ i gåva av kejsaren hon agerar rådgivare åt. Det är ett förhållande Archeth är väldigt ambivalent till i The Cold Commands, då hon känner att hon utnyttjar Ishgrim som befinner sig i en väldigt utsatt position, men i The Dark Defiles är de otvetydigt ett par. I tredje boken har Archeth, Ringil och Egar gett sig ut på en expedition efter en ond trollkarls grav och något magiskt svärd och Archeth saknar sin flickvän och spenderar en hel del tid på att tänka på henne. Men fastän Morgan talar om för läsaren att Archeth älskar och saknar Ishgrim, kvarstår det faktum att Ishgrim inte skildrats som så mycket mer än ett skissartad fantasi.

Ishgrim är en karaktär som dök upp redan i The Steel Remains, första boken i trilogin, och tre böcker och över tusen sidor senare så vet jag inte så mycket mer om henne än att hon är snygg – hon har ”pale honey limbs and curves […] hooded eyes and undone mouth” (s. 231) och tydligen en karaktäristisk, sexig ”smeared mouth look” (s. 514). Efter tre böcker vet jag mer om hennes kurvor, hud och mun än hennes personlighet. Hon har ingen – hon är bara en mekanism för att driva Archeths karaktärsutveckling.

Genom hela The Dark Defiles och expeditionen och dess utfall drivs Archeth av längtan efter Ishgrim. Det driver inte bara hennes karaktärsuteckling, utan påverkar också de val hon gör under bokens gång. Hon är inte intresserad av att vara ute på äventyr eller politiska manövreringar eller att bli härskarinna över Yhelteth – hon vill hem till Ishgrim: ”Ishgrim, she reminded herself. You are going home to Ishgrim” (s. 556). Och: ”Ishgrim’s face came to her, brought with it the quick, hot twinge in her belly and an answering smile […] And her urged her horse into a faster trot, along the road southward and home” (s. 674). I slutet av bokens antyds det att Archeth kommer att bli kejsarinna av Yhelteth ändå, eftersom Jhiral i hennes frånvaro ‘tagit tillbaka’ sin gåva, med allt vad det innebär, alltmedan läsaren informeras om att Archeth är på väg tillbaka.

Så, för att sammanfatta: hela Archeths karaktärsutveckling och plotline i The Dark Defiles hänger på hennes känslor för Ishgrim, en karaktärs som beskrivs med mer fokus på hennes kropp än personlighet. Det kan avfärdas som ren sexism – vilket antagligen är vad jag hade gjort ifall Archeth var en man. Men det blir intressant i jämförelsen med Ringil, bokens andra queera protagonist, och hans relation till sin älskare Rakan. Rakan är en större del av berättelsen, så hans karaktär är lite mer komplex, men precis som det enda Archeth verkas minnas av sin flickvän är hennes bröst, verkar Ringil mest uppskatta Rakan för hans muskler. Jag tror inte Rakan dyker upp i enda scen där hans muskulösa kropp inte nämns, oavsett situation: ”Rakan swallowed. Tears bright in his eyes. Not for the first time, Gil was forcibly reminded how young this tight-muscled warrior lover he’d taken was” (s. 192). Och: ”There was an itching in his belly, and he couldn’t honestly tell if it was proximity to the Throne Eternal’s young muscled frame […]” (s. 521). Morgan är om och om igen väldigt noga med att påpeka hur muskulös Rakan är och hur mycket Ringil uppskattar det, ofta vid tillfällen när den anmärkningen känns lite malplacerad.

Detta kan naturligtvis bero på att Morgan är en heterosexuell man som skildrar queer sexualitet – även om han åtminstone undvikit att desexualisera sina queera karaktärer, så verkar han ha lite svårt att tänka ut vad lesbiska kvinnor respektive homosexuella män gillar utöver ”kurvor” respektive ”muskler”. Men jag tror snarare att Morgan helt enkelt tagit en lesbisk kvinna och en homosexuell man och satt dem i de roller heterosexuella män vanligtvis har i grimdark och att skiftningen i sexualitet helt enkelt synliggjort saker som jag annars inte skulle lagt märke till eller kommenterat mer än ”ugh, sexistiskt”.

Grimdark älskar ju som bekant att gotta ned sig i människors basala natur – eller snarare en idé om fulheten i människors basala natur och hur hemsk den naturen är i dessa världar där den mer eller mindre får fritt spelutrymme. Jag brukar säga att grimdark, precis som postapokalyps, är ett format som ofta får fungera som den ultimata manliga wishfulfilment-fantasin: den starkaste överlever. Inte sällan översätts dessutom ”den starkaste” till ”den manligste machomannen”. Under en diskussion om grimdark på senaste Swecon i Linköping sade Maria att i grimdark är det människor som utgör den stora faran – inte någon ond, övermänsklig trollkarl, inte monster eller farlig magi, utan mänskligt våld, mänskliga hemskheter och ibland rentav mänsklig dumhet. Ofta betraktas den här typen av fantasy som mer ‘realistisk’ då den ‘går till botten’ av den mänskliga psyket och allt det mörker det rymmer.

Ur det perspektivet, blir Morgans skildringar av Archeth och Ringils relationer och lustar förståelig – ljuv kärlek är ingenting som förekommer speciellt ofta inom grimdark (och gör den det går saker och ting åt helvete inom några kapitel) och i sin gritty skildring av mänskliga relationer, fokuserar Morgan helt enkelt på det ‘basala’ – sex. Där skildringen av Ringils relationer ändå fungerar eftersom Morgan gör det uppenbart att Ringil inte vill dra in känslor eftersom det aldrig slutar väl, saknas en liknande förklaring i Archeths fall. Jag kan i någon mån köpa hela den cyniska ‘kärlek är bara kåthet och sentimentalitet’-grejen om nu författaren vill köra på det, men vad jag har svårare att köpa är när en karaktärs hela utveckling och historia bygger på hennes intensiva kärlek för en karaktär hon enbart verkar uppskatta för hennes schyssta tuttar. Jag hade kanske kunnat köpa det om Morgans plan verkat vara att låta Archeth nostalgiskt längta efter Ishgrim för att sedan komma tillbaka, upptäcka att känslorna svalnat och inse att det här med sagoslut och ljuv kärlek bara är båg ändå – jag hade kanske inte gillat det, men jag hade förstått det. Men det gör han inte (såvida inte han planerar att följa upp trilogin i en annan bok) utan så som handlingen fortlöper är det meningen att en som läsare ska tolka Archeths känslor för Ishgrim som genuina.

Som jag ser det har Morgan helt enkelt ramlat så långt ned i grimdark-träsket att han inte ens funderat över att more is more när det gäller gritty kanske inte alltid fungerar. Vill en författare motivera en karaktär med hjälp av en mer eller mindre klassisk kärlekshistoria, får hen också se till att formulera den relationen på så vis att den blir trovärdig.

 

”She was the light of the world”

Before Hild’s birth her mother, Berguswith, dreamt of her child being a great jewel shining light over the world and Hild learns from an early age that she is, as her mother explains to her, the light of the world. Berguswith teaches Hild to be ever watchful and attentive, in order to be able read and understand people and to understand what is happening in the world around her. After she has been widowed and her children orphaned, Berguswith places her daughter in King Edwin’s court, making her his seer. The young Hild uses her knowledge of the world and people to prophesy everything from weather to victories for him, securing her own and her family’s safety and future.”

Min recension av Nicola Griffiths senaste roman Hild finns nu att läsa på Uppsala English Bookshop-bloggen.

”Det skulle vara så skönt om det gick att göra revolution genom att läsa böcker”

Hanna pluggar statsvetenskap vid Uppsala universitet, men studentlivet är långtifrån sådär idylliskt lärorikt och underbart som hon drömt om. Hon tyckte det var roligare att plugga litteratur, men det får en ju inget jobb på. Därtill upprörs hon av världens tillstånd, men vill helst att det ska gå att genomföra revolutionen genom att läsa böcker och teori. Men på statsvetenskapen lär hon känna Imagine som likt en färgsprakande, glittrande orkan sveper in i Hannas liv. Hanna förtrollas av Imagines livsglädje, strålglans och förakt för normer och lagar, och tillsammans bestämmer de sig för att det är dags att Göra Något – spränga alla normer, starta en revolution, förändra världen.

Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet av Lina Spross är i hög grad en bok om motsättningar – revolutionsandan och cynismen, viljan att förändra och handlingsförlamningen, Hannas gråa liv och Imagines egna fantasifulla verklighet. Boken påminner mig lite om Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Nässling med dess fokus på världsomvälvade relationer mellan unga tjejer och förakt för verkligheten. Men medan Mary och Lovely drömmer sig bort till New York så vänder Hanna och Imagine blicken mot framtiden och det socialistfeministiska uppror de ska leda. Som sagt är det en bok om motsättningar, dock – Hanna och Imagine gör tappra försök för att komma i gång med studentpartier, studiegrupper och bokcirklar, men mest dricker de vin, sliter på jobbet och med skolan och tar dagslånga sovmorgnar i sängen. Viljan och engagemanget finns ju egentligen, men förlamande hopplösheten tränger in från alla håll.

Romanen ger, som titeln antyder, uttryck för både hoppfullhet och hopplöshet. Hanna och Imagine gör åtminstone ett försök med att klämma in revolutionen mellan skolarbete och jobb, och mitt i allt så har de ju dessutom varandra. Den grå hopplösheten späds också med en stor dos av ofta syrlig humor. Slutligen fångar Spross med sin protagonist på pricken känslan av hur svårt det är att förena upprorisk och normbrytande med att vara en Duktiga Flicka, hur stort ens förakt för och ilska mot de strukturer som skapat rollen från första början än är.

You can’t take the sky from me

Alana Quick är en så kallad sky surgeon – hon reparerar rymdskepp och har dessutom förmågan att närapå kommunicera med dem, men hennes dröm är att lämna sin och mosterns verkstad på Helidor och ge sig ut i rymden. En dag landar ett skepp, Tangled Axon, utanför hennes verkstad och hennes besättning letar desperat efter hennes syster Nova. Alana försöker få dem att anställa henne som deras maskinist för att hon ska hjälpa dem hitta Nova. När de vägrar smyger hon ombord på skeppet i alla fall som en fripassagerare.

På många sätt påminner Ascension mig om tv-serien Firefly, och jag gissar att det inte är en tillfällighet från författarens sida. Jag har sett en hel del prat om romanen på olika ställen på nätet eftersom det är ett space opera-äventyr med till största delen rasifierade och/eller queera kvinnor i huvudrollerna och jag kan tänka mig att det är en medveten strategi av Koyanagi att ta en välbekant berättelse och skriva om den med en mer divers rollbesättning. Med det inte sagt att Ascension inte är en bra berättelse i sin egen rätt, för det är den. Det är ett underhållande och karaktärsfokuserat rymdäventyr med en hel del humor.

Världsbygget lämnas däremot lidande – Koyanagis värld är futuristisk och häftig, men kanske inte lika genomtänkt eller logisk. För mig är det ett mindre problem, men det händer då och då att jag störs lite i läsningen av något som känns lite för otroligt eller bristfälligt. Koyanagis språk är för det mesta fullt dugligt om än inte något speciellt, men emellanåt dyker det upp meningar som kunde ha slipats till en aning, som exempelvis när skeppets kapten beskrivs på det här viset: ”A maddening aura of control and sexuality surrounded her no matter what she was doing”. Eh? Men det är också det värsta exemplet och sådant jag hoppas är debutmisstag som kommer vara försvunna i nästkommande böcker.

Det är med andra ord ingen perfekt roman, men jag tycker ändå om den – den är actionspäckad och kul, och gör sig dessutom lustig över många av de troper som jag ofta hänger upp mig på när jag såväl läser science fiction som fantasy. Pluspoäng för det, helt klart.

(För övrigt så tycker inte alla att en bok som fokuserar nästan uteslutande på kvinnliga karaktärer är något bra; jag har sett flera recensioner där folk menar att det är något dåligt eller orealistiskt. Jag kommer antagligen aldrig upphöra att fascineras av att det är helt okej att skriva en bok där alla utom en eller kanske två av karaktärerna är manliga, men när någon vänder på steken så är den könsfördelningen helt plötsligt inte alls acceptabel.)

Sida 2 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén