Even though I am the man who had the good fortune to bring this image to a popular medium and therefore facilitate its dissemination throughout much of the world, I am not the creator of this mythology.
[…]
If it survives another hundred years or is forgotten tomorrow, I have no say in the matter. Hellraiser – its stories and images, its metaphysics and its sheer visceral energy – is the work of other hands and minds. I am very happy and very lucky to have stepped into the river of the collective unconscious and to have found there a stone with the nails hammered into it.
Så skriver Clive Barker i förordet till Hellbound Hearts som, kanske inte helt otippat, är en antologi med 21 skräcknoveller inspirerade av hans roman The Hellbound Heart samt Hellraiser-filmerna som följde denna bok, varav den första är regisserad av Barker själv. The Hellbound Heart är inte enbart en av mina favoritböcker, utan också den roman jag egentligen förknippar skräck med. I alla fall bra skräck. Filmerna – i alla fall de två jag sett – är riktigt bra de också.
Jag plockade upp antologin mest av nyfikenhet och helt utan förväntningar på att jag skulle gilla berättelserna. Det jag var mest intresserad av var att se hur de olika författarna skulle föra Barkers originalidéer vidare, vad de skulle göra med hans ”hellraising universe”, som framsidan på boken kallar det. Några av berättelserna är helt ointressanta ur det perspektivet – hade de inte befunnit sig i den här antologin hade jag aldrig gissat att de skulle ha något att göra med Hellraiser överhuvudtaget.
Men det finns också en del bra berättelser med i samlingen. En av de bästa är ”The Confessor’s Tale” av Sarah Pinborough som handlar om en pojke utan tunga som med hjälp av andra människors bekännelser börjar lösa ett underligt träpussel, samt ”Sister Cilice” av Barbie Wilde (som för övrigt spelar en av Cenobiterna i Hellbound). I den ena hittar huvudpersonen sin väg till helvetet av en slump och i den andra genom ihärdigt sökande, men ingen av dem förvandlas till offer i klorna på Cenobiterna – snarare tvärtom.
En annan riktigt bra berättelse är serienovellern ”Wordsworth” av Neil Gaiman och Dave McKean. I den hittar en man vid namn Wordsworth ett underligt format interaktivt korsord som han blir besatt av att försöka lösa. Det är en suggestiv novell, både bild- och textmässigt, som blir obehagligare för varje serieruta.
Sedan finns det ett par bra noveller till – exempelvis Nancy Holders ”Orfeo the Damned” som är en modern, Hellraiser-esque version av den grekiska myten om Orpheus och Eurydike, samt ”Our Lord of Quarters” av Simon Clark som utspelar sig i Constantinople år 1401 – men i övrigt så är det mesta ganska mediokert. Det finns en hel del stämningsfulla scener och stycken i de övriga novellerna, men överlag så flyter de ihop till en enda massa. Det jag gillar bäst med novellerna är hur påhittiga författarna varit när det gäller sätten som människorna åkallar Cenobiterna. Lemarchand’s Configuration figurerar ju naturligtvis här, men likaså gör en mängd andra pussel och föremål – som exempelvis det ovan nämnda korsordet i ”Wordsworth” – och de flesta känns passande. Men med några få undantag så är det här en ganska blek antologi. Dock får man kanske ut mer av dem som hardcore Hellraiser-fan, snarare än Clive Barker-fan.