Nyligen läste jag avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda delar: Skeva flickor i svensk prosa från 1980 till 2005 av Maria Margareta Österholm och däri skriver hon att en av de första berättelserna som uppvisade denna skeva flicka är novellen ”The Yellow Wallpaper” av Charlotte Perkins Gilman som publicerades 1892. Jag blev nyfiken på den, laddade ned den till läsplattan (ytterligare en bra sak med plattan: det finns så mycket public domain-texter en kan få tag på gratis) och läste.

Novellen består av dagboksanteckningar, skrivna av en ung kvinna som lider av psykisk ohälsa och svaga nerver – enligt hennes man John, som är läkare, åtminstone. Till följd av detta hyr John ett hus ute på landet över sommaren för att hans fru ska få vila upp sig. Redan första gången hon stiger in i huset tycker hon att det är något underligt med det, men John viftar bort det. Hon placeras i ett rum tapetserat i gult och eftersom hon inte tillåts göra någonting som kräver minsta ansträngning spenderar hon mycket tid med att undersöka och följa tapetens mönster.

Hon tillåts egentligen inte heller att föra dagbok, men det gör hon ändå. Till att börja med är Johns inflytande över henne väldigt tydligt i texten. Många meningar börjar med ”John says…” och ”John thinks…” – vad John säger och tycker är lag. Men ju mer tid hon spenderar i rummet med den gula tapeten, desto mindre makt har John över hennes tankar. Hon börjar alltmer tvivla på hans diagnos och metod för att få henne att tillfriskna, men kan ju inte protestera eftersom han älskar henne så mycket och gör så mycket för hennes skull. Tapeten blir en slags metafor för hennes tillstånd och situation när hon tror sig se kvinnor fångna inuti den: ”Then in the very bright spots she keeps still, and in the very shady spots she just takes hold of the bars and shakes them hard. And she is all the time trying to climb through. But nobody could climb through that pattern – it strangles so”.

I Ett flicklaboratorium… skriver Österholm bland annat om flickrummet som ett utrymme där ifrågasättandet av normer och vad som gör en till en Riktig Flicka sker eftersom det är det egna rummet där få har tillträde och de då kan bli, som hon uttrycker det, ”världar i världen med egna regler”. Samtidigt problematiserar hon att det kan ses som att flickskap och allt var det innebär, vare sig det är normativt eller skevt, förpassas till flickrummet, och den paradoxen blir väldigt tydlig i ”The Yellow Wallpaper”: kvinnan hålls så gott som fången i sitt rum, men samtidigt blir det just hennes rum, ett utrymme hon gör till sitt eget – om än med galenskap som konsekvens.