Ghosts are those memories that are too strong to be forgotten for good, echoing across the years and refusing to be obliterated by time. I don’t imagine that when Saltonsall painted The Drowning Girl, almos a hundred years before I saw it for the first time, he paused to consider all the people it might haunt. That’s another thing about ghosts, a very important thing – you have to be careful, because hauntings are contagious. Hauntings are memes, especially pernicious thought contagions, social contagions that need no viral or bacterial host and are transmitted in a thousand different ways. A book, a poem, a song, a bedtime story, a grandmother’s suicide, the choreography of a dance, a few frames of film, a diagnosis of schizofrenia, a deadly tumble from a horse, a faded photograph, or a story you tell your daughter.
Or a painting hanging on a wall.
Caitlín R. Kiernans The Drowning Girl: A Memoir handlar om hemsökelser. Bokens protagonist tillika berättare är en ung schizofren kvinna vid namn India Morgan Phelps, oftast kallad Imp. Hon hemsöks av många saker – sin mormor och mors självmord, saknaden efter flickvännen som lämnat henne, sina egna sjukdomar och fabricerade minnen, tavlan The Drowning Girl och kvinnan som hon hittade naken vid vägkanten sent en kväll och förde med sig hem.
Imp är en extremt opålitlig berättare. Hon erkänner i början av boken att hon är galen och att hennes minnen inte är tillförlitliga. Dessutom är berättelsen extremt fragmentarisk och Imp hoppar ständigt fram och tillbaka mellan olika tidpunkter och platser, upprepar sig, vägrar avslöja vissa saker eftersom hon inte klarar av att skriva ned dem, undviker helt enkelt att nämna andra.
Jag gillar hur mycket Imps mentala sjukdom påverkar berättelsen. Den används inte enbart för att förvirra läsaren och få en att tvivla på Imps vittnesmål, utan känns äkta. Det känns som om det är en förvirrad, psykiskt sjuk människa som berättar historien. Vissa delar är extremt röriga, ibland har man ingen aning om i vilken ordning saker och ting sker eller om de överhuvudtaget hänger ihop, emellanåt tycker det upp rader med sjuor i texten och så vidare. Man vet heller inte om allt det som Imp tror sig ha upplevt är påhittat eller bara delar av det. Kanske är kvinnan en sjöjungfru eller siren, men inte en varg. Kanske är hon inte en varg eller en sjöjungfru utan något helt annat. Kanske är ingenting sant, eller alltihop.
Kiernans språk är i det närmaste hypnotiskt, och som läsare dras man snabbt in i Imps skeva verklighet. The Drowning Girl är en sådan där bok som man inte riktigt släpper taget om, som dröjer sig kvar. Jag läste närapå hela i en sittning, och i efterhand kan jag tycka att det var lite synd att jag inte drog ut på läsupplevelsen lite mer. Fast kanske hade boken inte varit fullt lika bra som jag inte läst den så intensivt. Det är något speciellt med böcker man omöjligen kan somna innan man läst ut.
Av någon anledning så har jag väldigt svårt får bokomslag med personer på, fotografier överlag. Men nu blir jag jättesugen i alla fall, läshögen skriker :-)
Ja, läs den! :)
Jag blir också väldigt nyfiken!
Det är bra, för boken är fantastisk. :)