Tagg: ♥ (Sida 2 av 2)

Down in the deep

Jorden är i skriande behov av ytterligare energiresurser, och när man hittar ett sätt att utvinna geotermisk energi ur djuphavsgravar behöver man arbetskraft som kan uthärda och överleva den extrema miljön och arbetsvillkoren som råder tre kilometer under havsytan. De enda som kan göra det är människor som är vana vid såväl psykiska som fysiska påfrestningar, människor som hela sitt liv befunnit sig i samhällets utkanter, människor så vana att leva under helvetiska förhållanden att livet på havsbotten till och med kan vara en förbättring. Deras kroppar modifieras och anpassas för liv under ytan och de skickas ned i djupet. Dock har ingen räknat med vad som händer med dem när de väl är där nere, hur djupet lockar och förändrar dem, eller hur deras närvaro där nere kan komma att påverka resten av världen.

She comes here when she can, keeping to the bottom en route to foil Beebe’s sonar. The others don’t know about this place yet; she’d just as soon keep it that way. Sometimes she comes here to watch convection stir the mud into lazy curlicues. Sometimes she split the seals on her ‘skin, basks face and arms in the thirty-degree seep.

Sometimes she just comes here to sleep.

She lies with the shifting mud at her back, staring up into blackness. This is how you fall asleep when you can’t close your eyes; you stare into the dark, and when you start seeing things you know you’re dreaming.

Taking of his diveskin is like gutting himself.

Starfish skulle vara en betydligt mer ointressant bok utan de stora mängder havsvatten den innehåller. Undervattensmiljön är på samma gång vidsträckt och klaustrofobisk, skrämmande och inbjudande. Till en början är den helt främmande för undervattenstationens besättning, en plats de inte borde vara på, men de börjar snart att först anpassa sig och sedan förlora sig till havsdjupet. Det är det bästa med boken, beskrivningarna av hur karaktärerna långsamt förvandlas från människor till något som inte bara kan överleva utan faktiskt också leva där nere. Hur de går från att knappt vilja lämna den relativa tryggheten i undervattenstationen för att sedan dröja sig kvar allt längre stunder utanför och till slut tillbringa mer tid därute än därinne.

Jag tycker att boken tappar lite när det som baksidetexten beskriver som ”a kill switch for the whole damn planet”-grejen introduceras. Jag gillar idén, men i min mening kunde det ha arbetats in snyggare i handlingen. Men det kan ju vara så att jag tycker det mest för att jag är betydligt mer intresserad av att läsa om vad som händer med människorna under ytan än hur regeringen försöker hantera att allt levande på jorden hotas av vad de kan ha råkat fört upp från djupen. Dock lyckas boken återhämta sig i slutet och trissar upp mina förväntningar ganska ordentligt inför uppföljaren, Maelstrom – trots att den tyvärr verkar utspela sig mer på land än i vattnet.

Hemsökelser och skeva verkligheter: The Drowning Girl

Ghosts are those memories that are too strong to be forgotten for good, echoing across the years and refusing to be obliterated by time. I don’t imagine that when Saltonsall painted The Drowning Girl, almos a hundred years before I saw it for the first time, he paused to consider all the people it might haunt. That’s another thing about ghosts, a very important thing – you have to be careful, because hauntings are contagious. Hauntings are memes, especially pernicious thought contagions, social contagions that need no viral or bacterial host and are transmitted in a thousand different ways. A book, a poem, a song, a bedtime story, a grandmother’s suicide, the choreography of a dance, a few frames of film, a diagnosis of schizofrenia, a deadly tumble from a horse, a faded photograph, or a story you tell your daughter.

Or a painting hanging on a wall.

Caitlín R. Kiernans The Drowning Girl: A Memoir handlar om hemsökelser. Bokens protagonist tillika berättare är en ung schizofren kvinna vid namn India Morgan Phelps, oftast kallad Imp. Hon hemsöks av många saker – sin mormor och mors självmord, saknaden efter flickvännen som lämnat henne, sina egna sjukdomar och fabricerade minnen, tavlan The Drowning Girl och kvinnan som hon hittade naken vid vägkanten sent en kväll och förde med sig hem.

Imp är en extremt opålitlig berättare. Hon erkänner i början av boken att hon är galen och att hennes minnen inte är tillförlitliga. Dessutom är berättelsen extremt fragmentarisk och Imp hoppar ständigt fram och tillbaka mellan olika tidpunkter och platser, upprepar sig, vägrar avslöja vissa saker eftersom hon inte klarar av att skriva ned dem, undviker helt enkelt att nämna andra.

Jag gillar hur mycket Imps mentala sjukdom påverkar berättelsen. Den används inte enbart för att förvirra läsaren och få en att tvivla på Imps vittnesmål, utan känns äkta. Det känns som om det är en förvirrad, psykiskt sjuk människa som berättar historien. Vissa delar är extremt röriga, ibland har man ingen aning om i vilken ordning saker och ting sker eller om de överhuvudtaget hänger ihop, emellanåt tycker det upp rader med sjuor i texten och så vidare. Man vet heller inte om allt det som Imp tror sig ha upplevt är påhittat eller bara delar av det. Kanske är kvinnan en sjöjungfru eller siren, men inte en varg. Kanske är hon inte en varg eller en sjöjungfru utan något helt annat. Kanske är ingenting sant, eller alltihop.

Kiernans språk är i det närmaste hypnotiskt, och som läsare dras man snabbt in i Imps skeva verklighet. The Drowning Girl är en sådan där bok som man inte riktigt släpper taget om, som dröjer sig kvar. Jag läste närapå hela i en sittning, och i efterhand kan jag tycka att det var lite synd att jag inte drog ut på läsupplevelsen lite mer. Fast kanske hade boken inte varit fullt lika bra som jag inte läst den så intensivt. Det är något speciellt med böcker man omöjligen kan somna innan man läst ut.

Vampyriskt

Shori vaknar upp i en grotta, svårt skadad och utan minne. Hon har ingen aning om var, vem eller vad hon är. Trots att hennes skador snart läker, återvänder inte hennes minne. En ung man vid namn Wright hittar henne kort efter att hon blivit stark nog att lämna grottans mörker, och omedveten om vad hon själv gör biter hon honom och smakar hans blod.

Shori är en femtiotre år gammal vampyr, men också ett genetiskt experiment, ett försök att med hjälp av mänskligt DNA skapa en vampyr som kan uthärda solsken. Med hjälp av Wright försöker hon ta reda på vem hon är, vad som hänt henne och varför.

Fledgling av Octavia E. Butler är en originell vampyrroman uppbyggd kring en fascinerande vampyrmytologi där vampyrerna lever i könssegregerade familjer och nästan uteslutande livnär sig på villiga blodgivare som kallas symbionter. Varje vampyr har runt åtta symbionter och lever i symbios med dessa, förenade av mycket starka emotionella band som grundar sig i ömsesidig kärlek. I utbyte mot blodet lever symbionterna långa, friska och skyddade liv.

Alltifrån den genomtänkta mytologin som ligger till grunden för berättelsen till den fängslande handlingen och de skickliga personporträtten gör Fledgling till en fantastisk bok. Det är en mycket intressant vinkling av vampyrberättelsen, och jag gillar hur djuriska Butler får vampyrerna att framstå utan att de för den delen framställs som vilda bestar. De styrs till stor del av sina instinkter och som förlitar sig nästan uteslutande på sitt luktsinne när det gäller exempelvis val av symbionter och partners. Vampyrerna lever dessutom i högst polyamorösa förhållanden – utöver sina sju, åtta mänskliga blodgivare har de också vanligtvis minst tre partners. Med tanke på hur mycket av vampyrgenren som fokuserar på passionerade, monogama förhållanden är Butlers koncept en välkommen avvikelse. Fledgling är överhuvudtaget et mycket välkommet inslag i vampyrgenren – den lyckas vara  de klassiska vampyrmyterna trogen samtidigt som den gör något helt nytt och framförallt väldigt bra av dem.

Läs!

Spretig prakt: City of Saints and Madmen

Att förklara vad City of Saints and Madmen handlar om är inte det lättaste. Det är en spretig bok, en samling bestående inte enbart av noveller utan också fiktiva essäer, pamfletter och brev samt en hel del illustrationer av olika slag. Min utgåva av boken är den tredje och hittills längsta, och alla kortare texter som rör staden Ambergris ska finnas med här. Den publicerades dock 2005 så det kan ju ha tillkommit material. Dessutom så har VanderMeer skrivit åtminstone två romaner som utspelar sig i Ambergris (såvitt jag vet är det två): Shriek – An Afterword och Finch.

Den gemensamma nämnaren i samtliga texter i City of Saints and Madmen är naturligtvis staden Ambergris. En stad byggd ovanpå en underjordisk värld vars invånare drivits bort from ytan av Ambergris grundare och som nu utgör ett ständigt hot och mysterium, befolkad av konstnärer, författare, levande helgon, präster och köpmän. Boken är uppdelad i två delar – en bestående av fyra noveller, och den andra bestående av diverse olika slags texter.

Den första novellen heter ”Dradin, In Love” och är nog samlingen tråkigaste text. Den är en bra introduktion till staden och fungerar bra i sitt sammanhang, men det tycker jag först när jag läst några av de andra berättelserna. Som enskilt verk är den inte speciellt intresseväckande, även om den inte är direkt dålig. Den handlar om en missionär som precis återvänt från djungeln efter sitt tillfrisknande från en djungelfeber. När han promenerar längs Ambergris gator ser han en kvinna i ett fönster som han handlöst förälskar sig i. Han bestämmer sig för att uppvakta henne, men det går inte riktigt som planerat.

Novell nummer två, ”The Hoegbotton Guide to the Early History of the City of Ambergris by Duncan Shreik”, har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, och jag har inte så mycket att tillägga. Det är en underhållande novell som berättar om hur staden grundlades och vad som hände med staden som stod där innan.

Sedan följer ”The Transformation of Martin Lake”, en av samlingens bästa noveller. Den handlar om en konstnär vars målningar som så gott som över en natt går från relativt mediokra till fantastiska. Novellen handlar till största delen om vad som orsakar Lakes förändring, men består också av utdrag ur en biografi skriven av en Janice Shriek om honom och hans verk där både hans liv och senare målningar analyseras grundligt.

Den fjärde noveller heter ”The Strange Case of X” och är nog min favorit i samlingen. Den utspelar sig på ett mentalsjukhus, där en läkare frågar ut en patient – X. X är en författare som är övertygad om att han skapat Ambergris och att staden bara finns i hans fantasi. Det är en intressant berättelse eftersom man som läsare inte aldrig vet vad som är ”på riktigt” i berättelsen.

Bokens andra del, ”AppendiX” [sic], innehåller bland annat brev från Xs läkare till en annan, Xs egna anteckningar, en essä om Kungsbläckfisken som återfinns i Ambergris vatten, en Ambergrisisk ordlista och noveller skrivna av inhemska författare. Vissa av dessa texter känns smått överflödiga, som exempelvis avsnittet ”Bibliography” som hör till essän om Kungsbläckfisken och är drygt trettio sidor lång. Dock avslöjar den en hel del om författaren till essän i kommentarerna som han har infogat till vissa av böckerna, men den känns ändå aningen för lång.

Även om texterna vid första anblicken ter sig fristående så hör de ihop. Till exempel så får man en ledtråd helt i förbigående till vad som hände med Dradin i djungeln och hur detta hör ihop med hans plötsliga förälskelse först när man läser ordlistan i slutet av boken. Sådana saker dyker hela tiden upp i boken – små påminnelser och ledtrådar om att berättelserna egentligen är små pusselbitar som tillsammans bildar en mycket större helhet, som ger Ambergris liv.

Dock dyker aldrig någon sammanhängande, större handling upp. Även om novellerna hör ihop så är de fortfarande enskilda berättelser och inte bara delar av samma som framställs på vitt skilda sätt. Gemensamt för dem allihop, förutom staden de utspelar sig i, är det underbara språket, humorn, samt det faktum att de alla är ganska mörka berättelser. Det finns betydligt fler galningar än helgon i Ambergris och även om den på ytan är en vacker stad så gömmer sig många mörka hemligheter bland dess labyrintiska gator och i dess underjord.

Boken känns, trots att den är så pass mörk, lekfull. Den skulle ju knappast ha varit lika bra om samtliga texter varit ”vanliga” noveller. Det finns som sagt vissa avsnitt jag tycker känns överflödiga, men å andra sidan så finns det texter som egentligen inte bidrar till handlingen som jag tycker om. Exempelvis en av de avslutande texterna där alla teckensnitt som används i boken listas tillsammans med fantasifulla beskrivningar och förklaringar till deras uppkomst.

City of Saints and Madmen är en sådan bok som jag vill sätta i handen på alla jag känner, oavsett vad jag tror att de skulle tycka om den, eftersom den är, enligt min åsikt, så odiskutabelt bra. Det är en fantastisk bok, i all dess spretiga prakt.

Enväldig midnatt

Det finns nog ingen bok som jag väntat på så länge som Abarat – Absolute Midnight av Clive Barker, tredje delen i hans Abarat-serie. Jag kommer inte exakt ihåg hur länge sedan det är jag läste del två, men den släpptes i alla fall för sju år sedan. Och nu är tredje boken utläst, med förhoppningen att det inte kommer att dröja ytterligare sju år innan nästa del publiceras.

Abarat-böckerna handlar femtonåriga Candy Quackenbush som av misstag kallar havet Izabella till Chickentown, Minnesota och bärs bort till Abarat, en värld som består av havet och dess tjugofem öar – en för varje timme på dygnet, samt Tiden utanför Tiden. Hon börjar resa runt på de olika öarna, men upptäcker snart att hon inte hamnat i Abarat av en slump och att Christopher Carrion, härskaren av Midnattsön Gorgossium, är efter henne av anledningar som varken hon eller han riktigt vet. Samtidigt planerar han och hans farmor, Mater Motley, att ta över hela övärlden genom att försätta den i konstant Midnatt.

Personligen tycker jag att Absolute Midnight är utan tvekan den bästa boken hittills i serien. De båda böckerna innan tycker jag är, enligt Barkers standard, lite för tillrättalagda. Om det är något Barker kan så är det att skapa karaktärer som varken är goda eller onda – mänskliga monster och monstruösa människor – han suddar ut gränserna mellan svart och vitt, och lika ofta sympatiserar man med de karaktärer som befinner sig på ”fel” sida som de som motsätter sig dem. I Abarat-böckerna har vad som är gott respektive ont varit lite för enkelt att skilja på, även om det blivit bättre under berättelsens gång.

Ännu bättre är det i Absolute Midnight. Den är, vilket man kanske kan gissa utifrån dess titel, den mörkaste boken i serien, fullproppad med fantasifulla monster och ohyggligheter. Och färgstarka illustrationer av dessa hemskheter och andra, trevligare saker också, naturligtvis. Om det är någonting som särskiljer Abarat från all övrig fantasy så är det just illustrationerna – färgsprakande målningar av författaren själv, utan vilka berättelsen antagligen inte skulle vara lika bra som den är. (De flesta av illustrationerna finns också att tillgå på författarens hemsida.)

Abarat är ju en serie ungdomsböcker, och emellanåt jag tycker att det är lite tråkigt eftersom Barker som sagt inte tar ut svängarna lika mycket som när han skriver för vuxna, men det känns ändå som om han har gjort det mer i den här boken än i de tidigare två. Detta kan dock bero på att den här är mer skräckbetonad – den påminner mig på vissa ställen om Weaveworld och det dyker även upp en referens till en av novellerna i Books of Blood. Dessutom så har det börjat hända mer nu också. Innan handlade böckerna till största delen om Candys utforskning av Abarat samt Carrions planerande inför det stundande anfallet. Nu är det krig.

Jag har lite svårt att recensera Absolute Midnight som ett enskilt verk och inte i jämförelse med resten av serien. Dels för att de är väldigt sammanlänkade – de är inte ens relativt fristående – och dels eftersom jag läste del två, Magiska dagar, gåtfulla nätter, precis innan  jag påbörjade den här, så skillnaderna är väldigt tydliga för mig just nu. Men det är en fantastisk bok – episk, fantasifull, fängslande och liksom fylld till brädden av ren skaparglädje. En underbar sträckläsningsbok innehållsmässigt, om än inte till formatet. Drygt ett och ett halvt kilo väger den och på slutet var jag tvungen att vara väldigt kreativ i mina försök att hålla den på ett sätt som inte gjorde ont i händerna. Men det var väl värt det.

Tiptree och pessimismen

Texten innehåller spoilers.
Jag har precis avslutat Tiptrees novellsamling Her Smoke Rose Up Forever, som ska föreställa en sammanfattning över Tiptrees mest kända och bästa verk. Den är fantastisk som helhet, även om vissa noveller naturligtvis är bättre respektive sämre än andra, som i alla novellsamlingar. Men det som jag tycker är utmärkande för alla noveller jag hittills läst av Tiptree är pessimismen. Den finns ständigt där, vare sig berättelsen tar plats i någon slags nutid på jorden, i en avlägsen framtid, eller i andra galaxer, på andra planeter.

Tiptree är känd för sina feministiska åsikter och texter, och beskrivs i samlingens förord som ”fiercely, blazingly feminist”, och det märks när man läser hennes noveller, naturligtvis. Men även där är pessimismen i högsta grad närvarande. I novellen ”The Women Men Don’t See” säger en av de kvinnliga karaktärerna:

”Women have no rights, Don, except what men allow us. Men are more aggressive and powerful, and they run the world. When the next real crisis upsets them, our so-called rights will vanish like – like that smoke. We’ll be back where we always were: property. And whatever have gone wrong will be blamed on our freedom, like the fall of Rome was. You’ll see.”

Vidare bestämmer sig hon och hennes dotter för att lämna jorden med hjälp av helt okända utomjordingar de snubblat över för att komma undan jordens mansdominerade samhälle, och väljer med andra ord att följa med en helt främmande livsform till en helt främmande värld de inte har en aningen om huruvida de kan överleva på framför att leva kvar på vår välbekanta planet med allt vad det innebär.

Flera av novellerna, som den fantastiska ”Love is the Plan the Plan is Death” och ”A Momentary Taste of Being”, handlar om hur vi som livsformer är chanslösa mot naturens lagar, hur biologin i slutändan alltid övertrumfar vår vilja. Vår, skriver jag, trots att det som gör ”Love is the Plan the Plan is Death” så intressant är att den inte handlar om människor, utan om gigantiska insekter. Just den novellen är ett klockrent exempel: Moggadeet, berättaren, är fast besluten att kämpa emot den allsmäktiga Plan, det kretslopp, som styr deras ras, och som läsare tror man berättelsen igenom att det är det han gör, att han faktiskt har en chans att vinna mot naturen, för att i novellens slutskede få reda på att allt han gjort har följt Planen till punkt och pricka. Till och med försöken att överge Planen är antagligen en del av Planen.

I ”A Momentary Taste of Being” finner och uppfyller en liten del av mänskligheten syftet med sin existens, vilket lämnar dem så gott som tömda på medvetande – allt som är kvar av dem är deras kroppar och en skugga av deras forna jag som ett tag är kapabel att upprätthålla de livsnödvändiga funktionerna, men som allt eftersom bleknar bort helt.

Sedan har vi ”We Who Stole the Dream”, en novell där ytterligare en intelligent ras lever på jorden – Joilani – och utnyttjas av mänskligheten på alla tänkbara sätt. De har upptäckt att de från början kommer från yttre rymden, inte jorden, och bestämmer sig för att göra uppror mot sina tyranniska överherrar för att försöka återvända dit. Denna kupp planeras under flera generationer, och till slut så lyckas de stjäla ett skepp, the Dream, och ta sig tillbaka till den planet deras ras en gång kom ifrån bara för att upptäcka att det folk de är ättlingar till kanske liknar mänskligheten mer än vad det liknar dem.

”O my people,” he said somberly, ”the Dream has not come home. It may be that it has no home. What we have come to is the Joilani Federation of Worlds, a mighty, growing power among the stars. We are safe here, yes. But Federation, Empire, perhaps it is all the same in the end.”

Det fortsätter så, genom samtliga noveller. Maktlösheten finns där hela tiden. Kvinnans maktlöshet gentemot mannen, så brutalt skildrad i ”The Screwfly Solution” och ”With Mad Delicate Hands”. Allt levandes maktlöshet gentemot naturen och universum, som i exemplen ovan. Individens maktlöshet gentemot samhället, hjärtskärande framställd i ”The Girl Who Was Plugged In”. Och så vidare. Vi är vad vi är, och hur mycket vi än sträcker oss efter stjärnorna når vi dem inte. Och skulle vi göra det så skulle det i alla fall inte vara som vi tänkt oss.

Nu ska ju inte denna text ses som ett försök att avråda någon från att läsa Tiptree. Tvärtom. Hennes syn på mänskligheten och vår världs normer och strukturer gör hennes noveller, om än pessimistiska, också skrämmande, underhållande, uppfriskande, välskrivna, fantasifulla och – framförallt – läsvärda.

Tiptree wrote some of the best short stories the field has ever seen, stories that are unforgettable, the kind of story that gets under your skin and keeps coming back”, skriver Jo Walton i en text om Tiptrees noveller på Tor.com, och jag kan inte annat än att hålla med. Tiptrees noveller känns, de går under huden och stannar där. De är berättelser som lämnar avtryck.

För övrigt så finns några av novellerna jag nämnt ovan att läsa online: ”Love is the Plan the Plan is Death”, ”The Women Men Don’t See” och ”The Screwfly Solution”. Samt ett par andra: ”Painwise” och ”Beam Us Home”. Läs dem.

”Words could hemorrhage, and bleed empty of their lifeblood meaning.”

Såg precis att en av mina favoritnoveller uppenbarligen finns tillgänglig att läsa på nätet – ”Using It and Losing It” av Jonathan Lethem. Jag läste den första gången i The Mammoth Book of Extreme Fantasy för några år sedan, och har läst om den ett par gånger sedan dess.

Words surfaced from the murk of his consciousness and he struggled not to say them aloud. He pushed them into a corner of his mind, a little file of what he had left, and like the tiles on a Scrabble tray he shuffled and reshuffled them, trying to form coherent sentences.

Läs, läs, läs!

”Some people will do anything to suck up to aliens.”

För några veckor sedan läste jag Schismatrix Plus av Bruce Sterling, en science fiction-roman som skrevs 1985. Med i min utgåva var dessutom fem kortberättelser som hör ihop med romanen. Den utspelar sig i en väldigt avlägsen framtid där mänskligheten sedan länge har övergett jorden, bor i kolonier i rymden och är uppdelad i två delar: Mechanists och Shapers. De förstnämnda förändrar och förbättrar sina kroppar med hjälp av teknologi och oorganiskt material, ersätter kroppsdelar med proteser med specifika egenskaper och så vidare, medan de sistnämnda istället förändrar sina gener och förökar sig genom att klona sig för att bibehålla och kombinera de förändrade, förbättrade generna. Inom dessa två delar finns det också en mängd olika undergrupper som förändrar sina kroppar och sinnen för att uppnå vitt skilda mål. The Shapers anser att the Mechanists inte är mänskliga och tvärtom, trots att ingen av dem är det, efter våra mått mätt.

”They gave me to the surgeons,” she said. ”They took my womb out, and they put in brain tissue. Grafts from the pleasure center, darling. I’m wired to the ass and the spine and the throat, and it’s better than being God. When I’m hot, I sweat perfume. I’m cleaner than a fresh needle, and nothing leaves my body that you can’t drink like wine or eat like candy. And they left me bright, so that I would know what submission was. Do you know what submission is, darling?”
”No,” Lindsay said harshly. ”But I know what it means not to care about dying.”

Boken centreras kring Lindsay, en Shaper som i början av boken skickas ut i exil till en fjärran koloni där berättelsen, som spänner över många decennium och många olika världar, tar sin början. Schismatrix är en speciell bok. Den utspelar sig som sagt över en lång tidsperiod och handlar om mänsklighetens utveckling i de futuristiska världar som Sterling skickligt målar upp. Det är nog det bästa med boken, hur han får det mesta i boken att kännas inte bara väldigt futuristiskt och avlägset vår värld och det sätt vi lever på, utan också väldigt trovärdigt. Det dyker upp en hel del spektakulära saker också – som exempelvis en hel stad av kött som är en enda kvinnas kropp – men Sterling har satsat betydligt mer på att skapa en trovärdig framtid i rymden, snarare än en som enbart är cool och häftig.

För att återgå till vad Schismatrix handlar om, så är den en väldigt stor berättelse trots att boken bara är 236 sidor lång. Den handlar om mycket, men i fokus är den uppdelade mänskligheten och vad som händer med den i rymden och framtiden. Kolonier skapas och faller, aliens dyker upp och upptäcks, och allting är i ständig utveckling och förändring. I centrum står som sagt Lindsay och de förändringar som hela tiden sker med honom, såväl psykiskt som fysiskt – han hinner leva många olika liv, i många olika världar, under många olika identiteter innan bokens slut.

Jag tycker att det är en smått svårläst bok. Inte så att jag inte förstår den, men det tar tid att läsa den. Jag läste den i småbitar – några få sidor i taget innan jag blev mätt på den och lade den ifrån mig en stund. Dessutom så tar berättelsen flera gånger stora kliv i tiden, under vilka mycket hinner hända och förändras. Det för hela tiden berättelsen framåt och förtar egentligen ingenting från handlingen, men det är mycket som jag blir nyfiken på och vill läsa mer om. En sak som jag tycker är häftig med boken är att så mycket har hänt mellan början och slutet. Boken börjar i en värld som ser helt annorlunda ut än den den avslutas i. Dessutom så finns det en hel del absurda och humoristiska inslag i boken som lättar upp berättelsens tyngd en aning. Som till exempel att det finns en mobil nation i form av ett rymdskepp med en befolkning på ett drygt dussin varav alla sitter i regeringen och där det hålls väldigt hårt på formaliteterna. Schismatrix är minst lika spretig som den här texten om den, och varierande seg, tung och förvirrande. Men den är fortfarande en väldigt bra bok, välskriven, genomtänkt och definitivt läsvärd.

Vidare till novellerna. Eller i alla fall en av dem. Jag tycker alla novellerna är bra, men min favorit är utan tvekan ”Swarm” som handlar om en ung Shaper som ska spendera två år bland the Swarm.

”But why have you chosen to study the Swarm? They can teach you nothing, since they cannot speak. They have no wish to trade, having no tools or technology. They are the only spacefaring race that is essentially without intelligence.”

The Swarm är något helt annat än mänskligheten, så pass olik den att de egentligen inte kan ha något utbyte av varandra överhuvudtaget. Men Afriel, the Shaper, är där för att studera dem ändå, i hopp om att få tag i något som kan gynna mänskligheten. Jag gillar den här berättelsen för att den innehåller en ordentligt twist och för att slutet är så öppet. Den säger en hel del om mänsklig arrogans och hur vi ser ned på ”ointelligenta” varelser. De övriga novellerna är också bra, allihop, även om de inte är riktigt lika bra som ”Swarm”. Jag tycker att de kompletterar romanen bra, samtidigt som jag är övertygad om att de skulle fungera utmärkt att läsa helt fristående.

Nikolai smiled ruefully. ”I suppose you’re right. I never knew anyone who understood my innermost feelings the way you do.” He looked at her affectionately. ”How do you do it?”
”I have infrared scanners,” she said. ”I read the patterns of blood flow in your face.”

Sida 2 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén