Tagg: ♥ (Sida 1 av 2)

”Her greatest battle will be waged against oblivion”: The Winged Histories

Sofia Samatars The Winged Histories är en berättelse om ett blodigt uppror mot det olondrianska riket i fyra delar, berättade av fyra kvinnor, i olika skeenden av upproret. Det är ett exempel på episk fantasy när den är som allra bäst, och en kritik av densamma. Det är en berättelse om revolution och frigörelse men som behandlar temana med mycket mera nyans än fantasygenren vanligtvis är intresserad av.

Den första delen berättas av Tev, dotter till en högt uppsatt släkt i Olondria med band till kungafamiljen som blivit tilldelade hus och ägor i det som en gång var det självständiga Kestenya för att hålla ursprungsinvånarna, the Feredhai, i schack. Ledd av The Swordmaiden Codex, en historieskrivning över kända kvinnliga krigare, flyr hon sin familj och deras förväntningar och börjar på militärskola. Tev åminner på många vis den klassiska fantasyhjältinnan som gör uppror mot konventioner genom att plocka upp svärdet men i Samatars berättelse blir hon samtidigt så mycket mer. Tvingad att konfrontera hur hennes egen frigörelse medför andra människors död och lidande, blir Tev en revolutionär som förenar sig med Kestenyas ursprungliga befolkning för att starta upproret mot Olondria och dess styre.

Bok två berättas av Tialon, dotter till Ivrom the Priest of the Stone, Olondrias stadspräst. Tialon berättar sin historia, om sin far och modern som dog när hon föddes, sin upptäxt och om Stenreligionen, medan hon sitter i husarrest efter att rebellerna intagit huvudstaden Velvalinhu. Det är en berättelse om en kvinna som befunnit sig i skuggan av män hela sitt liv och hennes försök att skapa sig sin egen historia. Det är en genomgående tråd i The Winged Histories – bok tre berättas av Seren, Tevs partner, och hennes berättelse tar vid efter Kestenyas frigörelse och rebellernas ockupation, när Tev återvänder till Kestenya och henne.

Serens berättelse handlar om att överleva tiden efter kriget. Hon är en sångerska, en historieskrivare, en kvinna som sjunger mäns historia, om krig och död och erövringar. ”We need new songs, I think”, skriver Seren om och om igen. ”We need new songs.” Nya sånger där kvinnor har en funktion utöver att minnas stupade män och deras bragder, nya sånger där Seren och Tavs förbjudna kärlek kan få ett namn, få plats.

Den sista boken berättas av Tavs syster Siski och tar också den vid i efterkrigstiden. Om Tav är den arketypiska sköldmön är Siski hennes sedvanliga motsats, den unga kvinnan som inte stretar mot feminina konventioner, utan omfamnar dem. Siski älskar fester och dyrbara klänningar och drömmer om att gifta sig med en prins, men kriget sveper fram och slår hennes liv, som så mycket annat, i spillror och Siski måste lära sig överleva i en ny värld.

The Winged Histories är berättelse om makt, narrativ och historieskrivning, men också en kärleksfull skildring och fördjupning av fantasygenrens fyra mest arketypiska kvinnliga karaktärer – krigaren, prästinnan, kvinnan som blir kvar hemmavid, societetsdamen – som inte privilegierar någon av dem över de andra. Samatar är inte bara mästerlig när det gäller att omforma fantasykonventioner, utan också när det gäller språk – här finns en hel del likheter med Catherynne Valentes magiska stil där varje mening är som ett litet intrikat pussel som rymmer en hel värld. Det var uppenbart redan i Samatars debutroman, A Stranger in Olondria, men där den inte hade så mycket mer än en vacker språkdräkt, är The Winged Histories inte bara underbart skriven utan i helhet en fantastisk roman.

The Traitor Baru Cormorant

Vissa böcker är svåra att recensera, av olika anledningar. Vissa är bara förglömliga, andra vet en riktigt inte vad en tycker om, ytterligare andra så dåliga att en inte ens vill offra tiden att skriva en sågning, hur tillfredsställande det än skulle vara. Vissa böcker är svåra att recensera för att det känns nästintill omöjligt att förmedla hur bra de är. Seth Dickinsons The Traitor Baru Cormorant är en sådan bok. Jag läste ut den för drygt en månad sen och har skjutit upp att recensera den eftersom den är så överväldigande bra.

The Traitor Baru Cormorant har beskrivits som en politiskt thriller om en väldigt begåvad revisor. Det är en passande – om än lite torr – beskrivning. Baru Cormorant växer upp på Taranoke tillsammans med sin mor och sina två fäder. De första åren av hennes liv är stillsamma, lyckliga. Tills ockupationen kommer och Taranoke koloniseras av The Imperial Republic of Falcrest, som redan har större delen av den kända världen i sitt välde, och Barus fridfulla liv slås i bitar.

The Traitor Baru Cormorant är en berättelse om makt, förtryck och hämnd, men framförallt ställer den frågan om det går att leva i en värld, i en samhällsordning, en motsätter sig utan att en själv, i någon mån, förvandlas till det en hatar. Baru svär att hämnas och för att göra det blir hon imperiets trogne och skickliga tjänare – hon går i deras skola och går igenom deras tester i hopp om att ta sig till Falcrest, imperiets hjärta, och förstöra det inifrån. Istället tilldelas hon tjänsten Imperial Accountant i Wintercrest, ett annat ockupationsområde fyllt av oroligheter och uppror. Barus egentliga uppdrag är att få stopp på stridigheterna och inordna Wintercrest under republikens styre en gång för alla och för att nå sitt eget mål måste hon slå ner Wintercrests kamp för frihet från imperiet.

Jag sträckläste The Traitor Baru Cormorant. Handlingen är sinnrikt ihopvävd, karaktärerna och världsbygget fantastiska och bokföring har aldrig förr framstått som så intressant eller spännande. Men framförallt är den så utsökt smärtsam – även om en inte vet hur det kommer att gå så är det uppenbart att det kommer sluta i tragedi på något vis. Baru balanserar hela tiden på en knivsegg av ilska, rädsla, arrogans och självförakt – hennes hat mot republiken sinar aldrig, men samtidigt tjänar hon också på sin position inom den och republikens makt lockar också av andra anledningar än eventuell hämnd. Hon är en fascinerande kvinnlig karaktär i en bok full av fascinerande, komplexa sådana, vilket gör The Traitor… ännu bättre.

Det som konfunderade mig mest under läsningen var att Dickinson utsätter framförallt sina marginaliserade karaktärer för en hel del hemska saker som är typiska både för episk fantasy och för vår populärkultur i allmänhet (sexuellt våld är så gott som icke-existerande, dock) utan att det störde mig så som det brukar göra. Det tog mig ett tag, men sedan kom jag på att det beror på att Dickinson aldrig glömmer att hans karaktärer fortfarande är subjekt med agens, trots att de lever i en värld där de är förtryckta på grund av etnicitet, kön och/eller sexualitet. Jag har lagt ifrån mig andra böcker för mindre i irritation, men skillnaden med The Traitor… är inte bara att boken är så bra att jag kan ha överseende (vilket den i och för sig är…) utan för att det görs på rätt sätt. The Traitor Baru Cormorant är en bok som skildrar förtryck och imperialism på väldigt explicita sätt utan att någonsin vare gotta sig i det våld det för med sig eller få det att kännas som det bara finns där av ren vana eller som windowdressing. Det är bara riktigt bra hanterat, kort och gott.

Och det gäller inte bara de marginaliserade karaktärerna eller bokens skildringar av förtryck – The Traitor Baru Cormorant är helt enkelt en riktigt, riktigt bra bok överlag och en av den bästa fantasyromaner jag läst på länge. Läs den.

Veckans novell: Lady Lazarus

Mix Förlag har, lagom till idag, publicerat nio noveller av nio olika författare med tema feminism. Novellerna kan antingen köpas som samlingen Vår kamp eller var för sig. Jag klickade hem Helena Dahlgrens ”Lady Lazarus”, en novell som inte oväntat öppnar med ett citat från Sylvia Plaths dikt med samma namn: ”Out of the ash / I rise with my red hair / And I eat men like air”. Tre hämndgudinnor sitter på ett hak och häller i sig öl under internationella kvinnodagen och undrar vad fan kvinnor gratuleras dagen till ära för. Lisa vill bara gå de sjuttiosju stegen genom skolkorridoren utan att bli påhoppad av mobbarkillarna, men det händer ju inte idag heller.

”Lady Lazarus” är en underbar novell som trots sitt korta och koncisa format rymmer så mycket. Jag uppskattar speciellt blinkningen till 70-talsfeminismens gudinnedyrkan som antagligen inte alls skulle uppskatta Dahlgrens hämndgudinnor som snarare påminner mig om Elizabeth Hands antihjältinnor – inga peppiga feministförebilder i form av välvilliga rättviseskipare, utan istället är de tre kvinnor, arga på det där obekväma viset som feminister helst inte ska vara. Och så den hudlösa beskrivningen av de där stegen genom skolkorridoren, golgatavandringen, och Lisas eskapistiska förvarsmekanismer. Kanske är det som följer också bara eskapism, men jag föredrar att läsa berättelsen som att det sker utanför Lisa och hämndgudinnornas fantasi. Oavsett vilket är det en motståndshandling i en värld fylld av våld mot kvinnor, precis som den här fantastiska novellen.

”A minotaur doesn’t go into the world without a labyrinth to keep him warm”

I The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There, bok nummer två i Catherynne M. Valentes serie med de långa titlarna, återvänder September till Fairyland men, som titeln antyder, hamnar hon snart istället under Fairyland, i det så kallade Fairyland-Below. Uppe i Fairyland-Above börjar invånarna förlora sina skuggor och magin att försvinna, men i Fairyland-Below där skuggorna samlas flödar den fritt. I denna underjord härskar Halloween, the Hollow Queen och Septembers skugga. Hon och hennes undersåtar frossar i sin nyvunna frihet i Fairyland-Below medan Fairyland-Above börjar förändras i takt med att magin försvinner, och September måste gör ett försök att ställa allting tillrätta igen.

Liksom den första boken i serien är The Girl Who Fell… en ganska klassisk down the rabbit hole-berättelse där September påträffar massor av underliga varelser och företeelser medan hon försöker lösa problemet med skuggorna och magin som försvinner ned i underjorden. Men Valente kan ju sina myter och sagor väl och vrider och vänder på alla de beståndsdelar  ifrågasätter många av de konventioner som den här typen av berättelser och består av, och gör den därmed rolig och smart och får den att kännas nyskapande. Valentes fantasi och språkbruk (ja, jag vet att jag tjatar, men hon skriver fantastiskt) samt Ana Juans fina illustrationerna bidrar också till att göra The Girl Who Fell… till den underhållande och sträckläsningsvänliga bok den är.

Fairyland-böckerna är kanske inte fullt lika uppenbart feministiska i sitt omskapande av sagor och myter som In the Night Garden och In the Cities of Coin and Spice (som för övrigt är två fantastiska böcker) är, men det finns där. Eller, rättare sagt, så tycker jag att den dimensionen känns lite mer subtil här eftersom jag är medveten om att det är en barn/ungdomsbok och bedömer den utifrån det. Mitt tio-tolvåriga jag hade definitivt till viss del uppfattat vad Valente vill förmedla, men inte på samma vis som jag gör nu. Och det tycker jag är bra, för det värsta som fanns när jag var i den åldern, tyckte jag, var böcker som moraliserade för mig (det tycker jag i och för sig fortfarande, men när det gäller feministiska budskap och/eller berättelser som framförs på ett bra vis så tenderar min reaktion av någon lustig anledning att vara lite mera ”Yay!” och mindre ”Ugh, sluta försöka få mig att tycka som du”).

En sak som Valente skriver speciellt bra om i The Girl Who Fell… är sexualitet. Återigen är det till största delen subtext, men jag gillar hur hon framför Septembers funderingar kring samtycke och förhållanden på ett sätt som känns okonstlat och naturligt. Dessutom så verkar vare sig Fairyland-Above eller Fairyland-Below vara speciellt heteronormativt – vilket är ytterligare en bra sak. Med tanke på att om det är helt normalt att det finns en varelse som är resultatet av en romans mellan en drake och ett bibliotek så borde ju relationer som inte är heterosexuella eller monogama inte heller väcka speciellt stor uppståndelse.

Jag tycker att något svenskt förlag borde översätta Fairyland-romanerna (och allt annat Valente skrivit när de ändå är igång) snarast så jag kan trycka dem i handen på alla små boknördar jag kan hitta. Även stora boknördar bör läsa.

My guardian angel is my sword

The Privilege of the Sword är den tredje publicerade men kronologiskt den andra av Ellen Kushners fristående fantasy of manners-romaner som utspelar sig i hennes värld av ränksmidande aristokrati och politik, där konflikter klaras upp i dueller och ära är viktigare än något annat. Jag läste den första, Swordspoint, för nästan ett år sedan. Jag tyckte om protagonisterna, men handlingen var lite för mycket av en härva av politik för min smak och jag tröttnade alltmer ju närmare slutet jag kom. The Privilege of the Sword har alla dess fördelar, men få av nackdelarna. Det är en fin coming of age-berättelse och ett mycket bra bevis på att att en skildring av en patriarkal värld i sig inte behöver vara sexistisk – såväl de kvinnliga som manliga karaktärsporträtten är välgjorda och icke-stereotypiska, och de centrala karaktärerna vägrar att finna sig i och rätta sig efter de sociala konventionerna.

Kushner är mycket skicklig just när det gäller karaktärsporträtt, och speciellt huvudkaraktären Katherine är mycket välskriven. Hon är en ung kvinna som kallas till storstaden av sin morbror Alec Campion och inte har något annat val än att hörsamma kallelsen eftersom han i utbyte lovar att lösa hennes familj från deras ekonomiska bekymmer. Han är känd som den galne hertigen och verkar leva för att orsaka skandaler i staden. Trots det har Katherine knappast väntat sig att han ska klä henne i manskläder och kräva att hon lär sig fäktas i syfte att bli hans personliga svärdskämpe, men hur mycket hon än protesterar så får han som han vill i slutändan. Att låta en ung kvinna ta upp svärdet är den sista i en lång rad av Alecs excentriteter, och på grund av det och sin egen nyfikenhet dras Katherine snart in i hans och resten av adelns intrigerande.

Swordspoint bidrar med en hel del bakgrund till vissa av karaktärerna – främst Alec – men man kan för all del läsa The Privilege of the Sword helt fristående. Jag skulle nästan rekommendera att man gör det för även om Swordspoint är en helt okej roman så borde man i min mening hellre läsa den här. Den är välskriven, humoristisk och trots några svagare partier en mycket trevlig bok att läsa. Dessutom är det alltid trevligt med bra fantasy som skiljer sig från standardmallen – även om The Privilege of the Sword inte innehåller så många fantastiska element. Å andra sidan är det ju ytterligare ett bevis på hur bra den här boken är, eftersom min motto egentligen är more is more när det gäller övernaturligheter och underligheter i fantasyvärldar.

Titel stulen från Dream Evils Heavy Metal in the Night.

”You think, all right then, hell is my home”

Jag och postapokalypsen är inte direkt bästa vänner. Jag gillar idén, men sällan utförandet, av flera olika anledningar (det här är en viktig sådan, exempelvis). Men det finns uppenbarligen postapokalyps för mig också – The Reapers Are the Angels av Alden Bell, närmare bestämt. Och det som gör Bells zombieroman så jävla bra är utan tvekan protagonisten, Temple.

She knows where she belongs – with the cannibals and the madmen, with the eaters of flesh and the walkers of a blight land, with the abominations. She’s done things that mark her for ever, as good as a brand on her forehead – and her denial of them would be fruitless. It would be vanity.

Temple är en tonårstjej som inte känner till något annat än den zombieinfesterade, nedgågna värld hon lever i. När hon föddes hade redan civilisationen gått under, och hela hennes liv har varit en lektion i överlevnad. Hon klarar sig bra, åtminstone när hon är på egen hand. Andra människor ställer dock till det för henne. De vill förändra henne, skydda henne, hjälpa henne. Men Temple behöver inget beskydd eller hjälp. Hon har heller inget tålamod med de som drömmer om den fallna civilisationen – världen är som den är och det är inget att göra åt. Det är bara att försöka överleva och göra det bästa av situationen.

Jag älskar att författaren låter Temple vara så totalt jävla badass. Hon är ingen platt eller endimensionell karaktär; hon har sina svaga stunder och sidor samt en del baggage, men hon är tuff, kapabel och kan slåss och sätts aldrig på plats för det av någon. Jag gillar också hennes syn på världen – hon anser exempelvis att zombierna (eller ”slugs” och ”meatskins” som de kallas) är varelser som alla andra och att de, precis som hon och resten av mänskligheten, bara gör vad de måste för att överleva. Hon dödar dem inte om hon kan undvika det.

Det finns även svagheter i The Reapers Are the Angels (mutanterna – vad i helvete?), men med Temple med i bilden har jag inga problem med att borse från dem. Boken har dock andra styrkor än enbart protagonisten, naturligtvis. Bells språk, exempelvis, är vackert och passar den ödsliga värld det berättar om perfekt. Jag gillar också världsbygget – även om vissa detaljer inte känns helt trovärdiga när det gäller hur lätt det verkar vara att få tag på saker som mat och bensin – speciellt eftersom det ändå finns skönhet och även hopp kvar. Världen har inte gått under. Den har bara förändrats.

”There is only one verb that matters: to be”

Silently and Very Fast av Catherynne M Valente är en berättelse om artificiell intelligens, om en maskins utveckling, om skillnaden mellan AI och mänsklighet, om dess samexistens med människan. Det är långt ifrån unika koncept inom science fiction, men iklätt Valentes magiska, poetiska språkdräkt blir det till något nytt. Berättelsen är ett palimpsest av folksagor, myter, fabler, sagor, metaforer och berättelsen om Elefsis – från början ett interaktiv hus som utvecklas från maskin till något annat.

I do not want to be human. I want to be myself. They think I am a lion, that I will chase them. I will not deny I have lions in me. I am the monster in the wood. I have wonders in my house of sugar. I have parts of myself I do not yet understand.

I am not a Good Robot. To tell a story about a robot who wants to be human is a distraction. There is no difference. Alive is alive.

Elefsis är en maskin som inte eftersträvar varken mänsklighet eller omnipotens. Den lever i symbios med sin mänskliga familj – Cassian Uoya-Agostino som skapade den och hennes ättlingar – och det är med hjälp av dem som Elefsis lär och utvecklas: ”What human means to me is them”. Tillsammans med Elefsis historia berättas familjens, och mänsklighetens – små skymtar av vad som försiggår utan för Elefsis virtuella, drömska verklighet.

Science fiction är inte något man egentligen förknippar med Valente, men hon behärskar genren och dessa teman så bra, helt på sitt eget underbara och säregna vis. Läs.

”Det var sådant ditt liv var, en föreställning, en uppvisning”

Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg är en kort roman på 170 sidor, en vacker liten bok med blå försättsblad, tryckt på tjockt, fint papper. Det är en berättelse om vad ord som mänsklighet och normalitet egentligen betyder. Den tar inte långt tid att läsa men stannar sedan kvar i medvetandet länge, länge och skaver.

Berättelsen centreras kring Kristina Katarina Larsdotter, kallad Stor-Stina, som levde under 1800-talets första hälft. Redan som nyfödd var hon för stor för sin ålder och hon slutade inte att växa. Som vuxen reste hon runt först i Sverige och sedan också övriga Europa som en del av impressarion Wolfgang Wolftensteins föreställning där människor med avvikande utseende visades upp för folkmassorna som monster, djur, något lägre stående än människor.

Du beskrivs som ett under, ett missfoster, ett utslag av naturens nyckfullhet, ett monster. Var du verkligen en kvinna, var du verkligen av den lapska stammen? Var du verkligen en människa?

Stor-Stina har varit en kuriositet hela sitt liv, van vid stirrande blickar och gapande munnar, och inte ens genom sin död lyckas hon undkomma att utgöra ett spektakel. Hennes kropp grävs upp och förs till Stockholm för att obduceras inför publik, och boken berättar också om andra obduktioner av deformerade människor, obduktioner som vetenskapsmännen hoppas på äntligen ska ge svaret på vad mänsklighet egentligen består i. Obduktioner som i slutändan, utan undantag, gör dem besvikna. Här skymtar också rasbiologins början – skallar som mäts och försöken att dela upp och kategorisera mänskligheten för att förstå sig på den.

Boken är skriven i en rättfram, saklig ton. Den berättar om Stor-Stinas ensamhet och utsatthet, beskriver obduktioner i ohygglig detalj, återger folkhopens reaktioner och vetenskapsmännens tankar och åsikter kring de vanskapta utan värdering eller betoning. Det känns inte som att någonting i berättelsen lyfts fram eller betonas för att skapa obehag, äckla eller skrämma – Hagberg låter berättelsen tala för sig själv. Inte så att språket är karaktärslöst eller inte tillför berättelsen något. Tvärtom. Men det tar inte över, trots att boken är skriven i andra person singular, vilket gör att man som läsare inte kan låta bli att komma berättelsen och dess karaktärer nära inpå livet.

Rekviem för en vanskapt är en svår bok att släppa taget om. Här finns inga egentliga monster, utan bara människor och deras omättliga aptit på och förundran inför allt som är avvikande och deras behov att distansera sig från detta, samt de människor som, på grund av ”naturens nyckfullhet”, utsätts för deras skräckblandade intresse.

Men hans historier, som alltid handlade om döda och vanställda, tog alltid slut, och föreställningen började på nytt.

”En stad är en maskin för längtan”

Karma Boulevard har, som jag förstått det, marknadsförts som urban fantasy, vilket jag tycker känns smått missriktat, även om boken innehåller en hel del element som förknippas med urban fantasy-genren. Jag skulle snarare placera den i new weird-facket, bredvid författare som China Miéville och Jeff VanderMeer. Och inte bara rent genremässigt; Anna Kerubis debutroman är en fantastisk berättelse, försatt i och centrerad kring betongdjungelstaden Nya Ionah som jag efter bara några kapitel faller pladask för. Staden är ett virrvarr av trassliga telefonledningar, gator med underliga namn, bokhandlar som sväljer besökare levande, tåg som tar en tillbaka i tiden, besynnerliga kulter och religioner, spökträd och mjölkbarer. Och överallt finns Motorvägen närvarande, vilken ingen riktigt vet var eller vad det är, förutom dess försvunna skapare Tobias.

Nya Ionah är en stad som handlar om minne. Dess invånare är besatta av minne, kanske för att de inte har råd att hålla sig med så många egna: staden förändrar sig från dag till dag, stadskartan åldras snabbare än morgontidningen och inga sanningar är giltiga till nästa år. Stadens invånare förälskar sig i minnen, de går till krig för minnen och framför allt så handlar de med minnen. Vid de livliga tvärgatorna kring Karma Boulevard pågår den illegala minneshandeln, ju mer illegal desto länge bort från boulevarden man kommer.

Några kvarter från Karma Boulevard ligger en gata som saknar namn. Antingen heter den inget, eller så är namnet omöjligt att minnas: ingen vet vilket, alla vet bara att inga namn fäster på den. Det går inte ens att kalla den Namnlösa gatan så att någon annan förstår vad man talar om, den går bara att beskriva i relation till sin omgivning.

Varje kapitel är en liten berättelse i sig, även om det finns en röd tråd som sträcker sig genom hela boken – ibland är den väldigt tydlig och ibland befinner den sig undanskymd i bakgrunden. Dock är ramberättelsen av mindre intresse än utforskandet av staden och dess invånare. Som läsare kastas man rakt in i handlingen och till en början försöker jag hänga med i vad som händer, men efter ett par kapitel så lutar jag mig bara tillbaka och väntar på vad som dyker upp härnäst, vilken gränd eller gata eller stadsdel som utforskas på nästa sida.

En stad är till för att människor ska få glimtar av varandras liv. En stad är en maskin för längtan. Därför dör staden när människor inte vågar låta sina tankar vandra fritt längre, när människor inte vågar röra sig nattetid. En stad kan inte vara försiktig, en stad kan inte vara återhållsam. En stad måste alltid vara beredd att säga ja, eller åtminstone ha sinnesnärvaro nog att titta åt andra hållet. En stad kan inte vara nykter, kysk eller sparsam. Betänkligheter är den värsta sjukdom som en stad kan drabbas av.

Karma Boulevard är en underbart surrealistisk resa genom en lika surrealistisk stad och när jag når sista sidan vill jag ha mer. Mer konstigheter, mer av Nya Ionah, mer av dess fascinerande invånare. Dessutom så tycker jag att det är så roligt att den här typen av fantastik skrivs och ges ut i Sverige. Mer sådant, tack.

Blod och framtidsmönster: The Pattern Scars

I walk slowly, because I feel heavy and strange. The Path ripples, and I dig my toes in, between steps. When I glance to either side I see other roads – so many, too many; which is the one I should follow? They are silver snakes, writhing, making me even dizzier. They all wind up to Laedon’s eyes. I stop, sway.

Nola är en otherseer, vilket betyder att hon har förmågan att se andra människors framtid, och hon arbetar som sierska på en bordell i staden Sarsensay. Till en början betraktar hon sin förmåga som en gåva, närapå en leksak, men när hon lämnar bordellen lär hon sig vad man kan åstadkomma med hjälp av otherseeing och vilken makt kraften för med sig.

The Pattern Scars är en bok om maktlöshet – den börjar med att protagonisten, Nola, säljs till bordellen av sin mor som precis upptäckt att hennes dotter kan othersee. På bordellen lever Nola åtminstone en bit ifrån den fattigdom hon fötts in i och hon har både vänner och arbete. Men sedan börjar sierskor mördas, och Nola förs bort av den karismatiska Orlo som påstår att han är mördaren på spåren men att hon måste hålla sig undangömd tills vidare. Nola dras allt längre in i en härva av lögner, förräderi och förbjuden magi utan att kunna göra något åt det. Hon är en spelpjäs, en utsatt flicka vars drömmar om ryktbarhet och rikedom utnyttjas. Caitlin Sweet skickligt lyckas skildra Nolas nästan totala maktlöshet utan att få henne att framstå som svag – hon framstår enbart som ett offer för omständigheterna och inget annat.

En annan sak som är imponerande är fantasyklichéerna Sweet lyckas smyga in som man som läsare knappt lägger märke till – som exempelvis profetian och de mytomspunna hjältarna som ska rädda världen – om än uppochnedvända nästan bortom igenkännlighet. Dessutom så gillar jag hur otherseeing fungerar, speciellt de förbjudna områdena av det – det är både originellt och lagom makabert. Ytterligare en sak hon lyckas med är att ge mens en slags magisk signifikans när det gäller utövandet av otherseeing utan att det får mig att vilja slänga boken i väggen eller känna mig generad å författarens vägnar och det är i sanning en bedrift.

Bokens största styrka ligger dock just i skildringen av Nolas utsatthet, och speciellt i början av boken när hon precis förts bort från bordellen och någonting med hela situationen känns så fel utan att man riktigt kan sätta fingret på vad. Liksom Nola som dras djupare in i sin maktlöshet och de förbjudna områdena av otherseeing utan att vare sig kunna eller riktigt vill motstå, dras man som läsare in i berättelsen som sakta men säkert nystas upp.

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén