Bel Dame Apocrypha

God’s War, första delen i Bel Dame Apocrypha-trilogin, åkte upp på min att-läsa-lista omedelbart efter att jag läst Kameron Hurleys fantastiska essä ”We Have Always Fought: Challenging the ‘Women, Cattle and Slaves’ Narrative” (som hon numera vunnit en välförtjänt Hugo för) men det var först nu i somras som jag faktiskt läste den. Därefter klickande jag omedelbart hem resten av serien, Infidel och Rapture, och läste dem efter varandra, vilket är något jag sällan gör med bokserier.

Bel Dame Apocrypha befinner sig i skärningspunkten mellan science fiction och fantasy och världen berättelsen utspelar sig i är resultatet av ett extremt komplext och genomtänkt världsbygge. Det finns många saker jag gillar med det, men det allra bästa är att Hurley fattat att det här med könsroller, heteronorm och genuskontrakt inte är hugget i sten utan produkter av komplicerade sociala relationer och materiella förutsättningar och därmed varierar från plats till plats, kultur till kultur och över tid. Protagonisten Nyx är från Nasheen, en högst matriarkal nation som länge befunnit sig i krig med grannlandet Chenja. Den matriarkala samhällsstrukturen har uppkommit av en rad olika anledningar, motiverade av såväl kriget som politik och teknik, bland annat det faktum att det går tjugofem kvinnor på varje man i befolkningen. Nasheen är inte det enda matriarkat som dyker upp i böckerna och under berättelsens gång får läsaren dessutom bekanta sig med en rad andra kulturer som är organiserade utifrån helt andra genusrelationer – allitfrån patriarkala till icke-binära sådana.

För mig, som för det mesta känner mig frustrerad och uttråkad av de extremt konservativa, eurocentriska och ofta helt fantasilösa världsbyggen som generellt dyker upp i fantastikberättelser, är Hurleys debuttriologi lite som julafton. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha matriarkat i min fantastik (även om det inte skadar) utan för att det är uppenbart att Hurley faktiskt tänkt till lite i skapandet av sin värld istället för att bara köra vidare i samma gamla hjulspår. Vidare är Hurleys världsbygge fascinerande på många andra vis, exempelvis tack vare dess intressanta och intrikata magisystem (som egentligen är bortglömd teknik).

Som sagt handlar böckerna om Nyx, som en gång i tiden var en så kallad bel Dame – elittränade lönnmördare anställda av regeringen för att jaga desertörer och andra lagbrytare – men blivit utkastad efter att hon smugglat olagligt genetiskt material. Med både bel Dames och de fiender hon skaffat sig under sin tid som lönnmördare i hälarna börjar hon frilansa eftersom att döda egentligen är det enda hon är bra på, men trots att hon blivit utesluten ur ordern kan hon inte undvika att dras in i Nasheens blodiga och snåriga politik.

Min enda egentliga invändning mot Bel Dame Apocrypha är tempot. Hurley är inte en författare som slänger in malplacerade info-dumps för att förklara för läsaren hur saker och ting ligger till i denna främmande värld, och det är i och för sig bra, men också potentiellt förvirrande. Det är ganska lätt att tappa tråden i handlingens många snabba vändningar, men det är å andra sidan också en del av charmen med berättelsen: tempot är högt och actionpackat och även om jag ibland knappt orkar hålla ordning på allt eller vad som händer så förlorar boken heller aldrig min uppmärksamhet.

Även om Bel Dame Apocrypha är långt ifrån renodlad fantasy så delar den många element med grimdark-subgenren. Där jag tycker att grimdark vanligtvis misslyckas med att vara så där edgy och subversiv som det känns som den försöker vara, lyckas Hurley med att utmana och omkonstruera många av genrens troper istället för att enbart återskapa dem.

Jag skulle kunna fortsätta lista saker jag gillar med Bel Dame Apocrypha i närapå all oändlighet – som exempelvis hur hon skapar och skildrar relationer mellan de kvinnliga och manliga karaktärerna, eller hur varierade alla hennes kvinnliga karaktärer är i kroppstyp och ålder,  något en inte är speciellt bortskämd med direkt – men det är bättre att ni läser böckerna och upptäcker dem själva istället.

Lagoon

Adoara, a marine biologist, Anthony, a famous rapper, and Agu, a soldier who’s gotten into trouble for not condoning a superior sexually assaulting a civilian, all met on Lagos’ Bar Beach when the aliens arrive on earth. The three of them are weighted down by their own personal problems, but those have to be laid aside as they are pulled under by a tidal wave and spat back out together with an extra-terrestrial being named Ayodele. Lagos is already in a state of great upheaval and the presence of the alien guests, once the fact leaks out, does not help matters. Regardless what happens, nothing will ever be the same again.

My recension av Nnedi Okorafors nya roman Lagoon finns nu uppe på Uppsala English Bookshop-bloggen.

You can’t take the sky from me

Alana Quick är en så kallad sky surgeon – hon reparerar rymdskepp och har dessutom förmågan att närapå kommunicera med dem, men hennes dröm är att lämna sin och mosterns verkstad på Helidor och ge sig ut i rymden. En dag landar ett skepp, Tangled Axon, utanför hennes verkstad och hennes besättning letar desperat efter hennes syster Nova. Alana försöker få dem att anställa henne som deras maskinist för att hon ska hjälpa dem hitta Nova. När de vägrar smyger hon ombord på skeppet i alla fall som en fripassagerare.

På många sätt påminner Ascension mig om tv-serien Firefly, och jag gissar att det inte är en tillfällighet från författarens sida. Jag har sett en hel del prat om romanen på olika ställen på nätet eftersom det är ett space opera-äventyr med till största delen rasifierade och/eller queera kvinnor i huvudrollerna och jag kan tänka mig att det är en medveten strategi av Koyanagi att ta en välbekant berättelse och skriva om den med en mer divers rollbesättning. Med det inte sagt att Ascension inte är en bra berättelse i sin egen rätt, för det är den. Det är ett underhållande och karaktärsfokuserat rymdäventyr med en hel del humor.

Världsbygget lämnas däremot lidande – Koyanagis värld är futuristisk och häftig, men kanske inte lika genomtänkt eller logisk. För mig är det ett mindre problem, men det händer då och då att jag störs lite i läsningen av något som känns lite för otroligt eller bristfälligt. Koyanagis språk är för det mesta fullt dugligt om än inte något speciellt, men emellanåt dyker det upp meningar som kunde ha slipats till en aning, som exempelvis när skeppets kapten beskrivs på det här viset: ”A maddening aura of control and sexuality surrounded her no matter what she was doing”. Eh? Men det är också det värsta exemplet och sådant jag hoppas är debutmisstag som kommer vara försvunna i nästkommande böcker.

Det är med andra ord ingen perfekt roman, men jag tycker ändå om den – den är actionspäckad och kul, och gör sig dessutom lustig över många av de troper som jag ofta hänger upp mig på när jag såväl läser science fiction som fantasy. Pluspoäng för det, helt klart.

(För övrigt så tycker inte alla att en bok som fokuserar nästan uteslutande på kvinnliga karaktärer är något bra; jag har sett flera recensioner där folk menar att det är något dåligt eller orealistiskt. Jag kommer antagligen aldrig upphöra att fascineras av att det är helt okej att skriva en bok där alla utom en eller kanske två av karaktärerna är manliga, men när någon vänder på steken så är den könsfördelningen helt plötsligt inte alls acceptabel.)

Ancillary Justice

Once, Breq was the Justice of Toren – a gargantuan Radchaai warship equipped with an AI mind and in control of thousands of empty human bodies called ancillaries, deployed by the Lord of Radch to colonize the galaxy in the name of civilisation. Now, Breq is trapped inside one sole body, her single remaining ancillary, struggling with her identity and attempting to learn how to live as human in a human body while plotting her revenge against those who betrayed and condemned her to her fate.

Nu finns min recension av Ann Leckies roman Ancillary Justice uppe på English Bookshop-bloggen.

Kul grej – romanen utspelar sig i en värld som inte gör åtskillnad på kön och bara använder sig av ett enda pronomen, men på andra planeter finns motsvarigheten till hen-motståndarna:

She blinked, hesitated for a moment as if what I’d said made no sense to her. ”I used to wonder how Radchaai reproduced, if they were all the same gender.”

”They’re not. And they reproduce like anyone else.” Strigan raised one skeptical eyebrow. ”They go to the medic,” I continued, ”and have their contraceptive implants deactivated. Or they use a tank. Or they have surgery so they can carry a pregnancy. Or they hire someone to carry it.”

Jag vill flytta till Radch, tack.

The Shining Girls och Uppsala English Bookshop

”Jinsuk. Zora. Willie. Kirby. Margo. Julia. Catherine. Alice. Misha. Nine female names written on the bedroom wall in a house outside of time. Nine shining girls Harper Curtis is compelled to kill. One young woman, scarred from wounds she should not have been able to survive, hunting a murderer who cannot be real.”

I mitt inlägg om min juniläsning utlovade jag en recension av The Shining Girls av Lauren Beukes, och nu den ligger uppe på Uppsala English Bookshops blogg, så gå dit och läs!

Jag kommer med andra ord joina Åka från Landet Annien som redan bloggat om fantastiklitteratur för Uppsala English Bookshop ett tag och emellanåt posta lite recensioner även där.

En kan ju trots allt inte ha för många ställen att blogga på.

Kött och blod, papper, programkod: Outlaw Bodies

Outlaw Bodies är en antologi av Lori Selke och Djibril al-Ayad som handlar om kroppar som inte passar in i mallen för det normala, som går emot sociala konventioner, som är annorlunda. ”Anyone who has to hide their septum piercing from their day job is living with an outlaw body” skriver Selke i introduktionen, men de kroppar som finns med i antologin är betydligt mer extrema än så. De dyker upp i alla upptänkliga sorters material: kött och blod, plast, programkod – för att nämna ett fåtal. Här har vi bland annat en kvinna som arbetar med att sätta ihop artificiella kroppar, en man som har en hustru gjord av papper, en ung kvinna som försöker distansera sig från likheten med sin mor genom alltmer drastiska body mods, och ett par som väntar ett barn med vingar.

Gemensamt för alla de nio noveller som finns med i antologin är att dessa främmande, modiferade, annorlunda kroppar, trots att de innebär problem och utmaningar, i slutändan framställs som något positivt – de innebär självförverkligande och frihet; de beundras och fascinerar.  I ”Good Form” Jo Thomas lär sig den ovan nämnda protagonisten som arbetar med ihopsättandet av androids att de är mer lika människor – och mer tilltalande – än hon väntat sig. I ”Mouth” av M. Svairini har vår syn på kön och sex förändras till något bättre genom universell genital kroppsmodifiering. Dessutom är det ren sf-porr. Bokstavligen. Protagonisten i ”Elmer Bank” av Emely Capettini upptäcker att hans hustru inte är fullt så foglig och undergiven som han trott bara för att hon består av papper.

Av alla noveller är ”Elmer Bank” nog min favorit. Den utspelar sig i en alternativ värld där kvinnorna har förlorat ett krig mot männen och nu är ännu mer bundna av den könsmaktsordning de försökte utplåna. Elmer Bank är en tafatt och osäker man som känner sig illa till mods i sällskap av kvinnor, så han skaffar sig en av de pappersfruar som såldes under kriget då inga riktiga kvinnor fanns att tillgå. Men det faktum att hon är gjord av papper betyder inte att hon är utan egen vilja eller maktlös – tvärtom. Det är en berättelse om hur våra kroppar inte dikterar vilka vi är, samt om böckers transformativa kraft: Elmer lär sin fru att läsa och det är genom berättelserna hon läser som hon omformar den identitet han givit henne till sin egen.

Som alltid med antologier så varierar ju kvalitén på novellerna, men överlag är det en intressant och fantasifull samling berättelse där temat tagits an på vitt skilda vis. Den fysiska kroppen står dock hela tiden i fokus – hur den kontrollerar och definierar karaktärerna i novellerna, men också hur de anpassar och modifierar och till och med transcenderar den.

”There is only one verb that matters: to be”

Silently and Very Fast av Catherynne M Valente är en berättelse om artificiell intelligens, om en maskins utveckling, om skillnaden mellan AI och mänsklighet, om dess samexistens med människan. Det är långt ifrån unika koncept inom science fiction, men iklätt Valentes magiska, poetiska språkdräkt blir det till något nytt. Berättelsen är ett palimpsest av folksagor, myter, fabler, sagor, metaforer och berättelsen om Elefsis – från början ett interaktiv hus som utvecklas från maskin till något annat.

I do not want to be human. I want to be myself. They think I am a lion, that I will chase them. I will not deny I have lions in me. I am the monster in the wood. I have wonders in my house of sugar. I have parts of myself I do not yet understand.

I am not a Good Robot. To tell a story about a robot who wants to be human is a distraction. There is no difference. Alive is alive.

Elefsis är en maskin som inte eftersträvar varken mänsklighet eller omnipotens. Den lever i symbios med sin mänskliga familj – Cassian Uoya-Agostino som skapade den och hennes ättlingar – och det är med hjälp av dem som Elefsis lär och utvecklas: ”What human means to me is them”. Tillsammans med Elefsis historia berättas familjens, och mänsklighetens – små skymtar av vad som försiggår utan för Elefsis virtuella, drömska verklighet.

Science fiction är inte något man egentligen förknippar med Valente, men hon behärskar genren och dessa teman så bra, helt på sitt eget underbara och säregna vis. Läs.

Down in the deep

Jorden är i skriande behov av ytterligare energiresurser, och när man hittar ett sätt att utvinna geotermisk energi ur djuphavsgravar behöver man arbetskraft som kan uthärda och överleva den extrema miljön och arbetsvillkoren som råder tre kilometer under havsytan. De enda som kan göra det är människor som är vana vid såväl psykiska som fysiska påfrestningar, människor som hela sitt liv befunnit sig i samhällets utkanter, människor så vana att leva under helvetiska förhållanden att livet på havsbotten till och med kan vara en förbättring. Deras kroppar modifieras och anpassas för liv under ytan och de skickas ned i djupet. Dock har ingen räknat med vad som händer med dem när de väl är där nere, hur djupet lockar och förändrar dem, eller hur deras närvaro där nere kan komma att påverka resten av världen.

She comes here when she can, keeping to the bottom en route to foil Beebe’s sonar. The others don’t know about this place yet; she’d just as soon keep it that way. Sometimes she comes here to watch convection stir the mud into lazy curlicues. Sometimes she split the seals on her ‘skin, basks face and arms in the thirty-degree seep.

Sometimes she just comes here to sleep.

She lies with the shifting mud at her back, staring up into blackness. This is how you fall asleep when you can’t close your eyes; you stare into the dark, and when you start seeing things you know you’re dreaming.

Taking of his diveskin is like gutting himself.

Starfish skulle vara en betydligt mer ointressant bok utan de stora mängder havsvatten den innehåller. Undervattensmiljön är på samma gång vidsträckt och klaustrofobisk, skrämmande och inbjudande. Till en början är den helt främmande för undervattenstationens besättning, en plats de inte borde vara på, men de börjar snart att först anpassa sig och sedan förlora sig till havsdjupet. Det är det bästa med boken, beskrivningarna av hur karaktärerna långsamt förvandlas från människor till något som inte bara kan överleva utan faktiskt också leva där nere. Hur de går från att knappt vilja lämna den relativa tryggheten i undervattenstationen för att sedan dröja sig kvar allt längre stunder utanför och till slut tillbringa mer tid därute än därinne.

Jag tycker att boken tappar lite när det som baksidetexten beskriver som ”a kill switch for the whole damn planet”-grejen introduceras. Jag gillar idén, men i min mening kunde det ha arbetats in snyggare i handlingen. Men det kan ju vara så att jag tycker det mest för att jag är betydligt mer intresserad av att läsa om vad som händer med människorna under ytan än hur regeringen försöker hantera att allt levande på jorden hotas av vad de kan ha råkat fört upp från djupen. Dock lyckas boken återhämta sig i slutet och trissar upp mina förväntningar ganska ordentligt inför uppföljaren, Maelstrom – trots att den tyvärr verkar utspela sig mer på land än i vattnet.

Tiptree och pessimismen

Texten innehåller spoilers.
Jag har precis avslutat Tiptrees novellsamling Her Smoke Rose Up Forever, som ska föreställa en sammanfattning över Tiptrees mest kända och bästa verk. Den är fantastisk som helhet, även om vissa noveller naturligtvis är bättre respektive sämre än andra, som i alla novellsamlingar. Men det som jag tycker är utmärkande för alla noveller jag hittills läst av Tiptree är pessimismen. Den finns ständigt där, vare sig berättelsen tar plats i någon slags nutid på jorden, i en avlägsen framtid, eller i andra galaxer, på andra planeter.

Tiptree är känd för sina feministiska åsikter och texter, och beskrivs i samlingens förord som ”fiercely, blazingly feminist”, och det märks när man läser hennes noveller, naturligtvis. Men även där är pessimismen i högsta grad närvarande. I novellen ”The Women Men Don’t See” säger en av de kvinnliga karaktärerna:

”Women have no rights, Don, except what men allow us. Men are more aggressive and powerful, and they run the world. When the next real crisis upsets them, our so-called rights will vanish like – like that smoke. We’ll be back where we always were: property. And whatever have gone wrong will be blamed on our freedom, like the fall of Rome was. You’ll see.”

Vidare bestämmer sig hon och hennes dotter för att lämna jorden med hjälp av helt okända utomjordingar de snubblat över för att komma undan jordens mansdominerade samhälle, och väljer med andra ord att följa med en helt främmande livsform till en helt främmande värld de inte har en aningen om huruvida de kan överleva på framför att leva kvar på vår välbekanta planet med allt vad det innebär.

Flera av novellerna, som den fantastiska ”Love is the Plan the Plan is Death” och ”A Momentary Taste of Being”, handlar om hur vi som livsformer är chanslösa mot naturens lagar, hur biologin i slutändan alltid övertrumfar vår vilja. Vår, skriver jag, trots att det som gör ”Love is the Plan the Plan is Death” så intressant är att den inte handlar om människor, utan om gigantiska insekter. Just den novellen är ett klockrent exempel: Moggadeet, berättaren, är fast besluten att kämpa emot den allsmäktiga Plan, det kretslopp, som styr deras ras, och som läsare tror man berättelsen igenom att det är det han gör, att han faktiskt har en chans att vinna mot naturen, för att i novellens slutskede få reda på att allt han gjort har följt Planen till punkt och pricka. Till och med försöken att överge Planen är antagligen en del av Planen.

I ”A Momentary Taste of Being” finner och uppfyller en liten del av mänskligheten syftet med sin existens, vilket lämnar dem så gott som tömda på medvetande – allt som är kvar av dem är deras kroppar och en skugga av deras forna jag som ett tag är kapabel att upprätthålla de livsnödvändiga funktionerna, men som allt eftersom bleknar bort helt.

Sedan har vi ”We Who Stole the Dream”, en novell där ytterligare en intelligent ras lever på jorden – Joilani – och utnyttjas av mänskligheten på alla tänkbara sätt. De har upptäckt att de från början kommer från yttre rymden, inte jorden, och bestämmer sig för att göra uppror mot sina tyranniska överherrar för att försöka återvända dit. Denna kupp planeras under flera generationer, och till slut så lyckas de stjäla ett skepp, the Dream, och ta sig tillbaka till den planet deras ras en gång kom ifrån bara för att upptäcka att det folk de är ättlingar till kanske liknar mänskligheten mer än vad det liknar dem.

”O my people,” he said somberly, ”the Dream has not come home. It may be that it has no home. What we have come to is the Joilani Federation of Worlds, a mighty, growing power among the stars. We are safe here, yes. But Federation, Empire, perhaps it is all the same in the end.”

Det fortsätter så, genom samtliga noveller. Maktlösheten finns där hela tiden. Kvinnans maktlöshet gentemot mannen, så brutalt skildrad i ”The Screwfly Solution” och ”With Mad Delicate Hands”. Allt levandes maktlöshet gentemot naturen och universum, som i exemplen ovan. Individens maktlöshet gentemot samhället, hjärtskärande framställd i ”The Girl Who Was Plugged In”. Och så vidare. Vi är vad vi är, och hur mycket vi än sträcker oss efter stjärnorna når vi dem inte. Och skulle vi göra det så skulle det i alla fall inte vara som vi tänkt oss.

Nu ska ju inte denna text ses som ett försök att avråda någon från att läsa Tiptree. Tvärtom. Hennes syn på mänskligheten och vår världs normer och strukturer gör hennes noveller, om än pessimistiska, också skrämmande, underhållande, uppfriskande, välskrivna, fantasifulla och – framförallt – läsvärda.

Tiptree wrote some of the best short stories the field has ever seen, stories that are unforgettable, the kind of story that gets under your skin and keeps coming back”, skriver Jo Walton i en text om Tiptrees noveller på Tor.com, och jag kan inte annat än att hålla med. Tiptrees noveller känns, de går under huden och stannar där. De är berättelser som lämnar avtryck.

För övrigt så finns några av novellerna jag nämnt ovan att läsa online: ”Love is the Plan the Plan is Death”, ”The Women Men Don’t See” och ”The Screwfly Solution”. Samt ett par andra: ”Painwise” och ”Beam Us Home”. Läs dem.

The Angel of Life-support Services


Citatet är från Dust av Elizabeth Bear, som jag läser just nu. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken – jag borde gilla den för den är litegrann som en blandning av Ursula Le Guins novell Paradises Lost och Elizabeth Hands bok Winterlong, men det är något som stör mig med den. Det känns som om jag inte kommer berättelsen under huden riktigt. Den lyckas inte riktigt engagera mig – jag bryr mig inte speciellt mycket om vad som händer, vilket är synd, för i så fall skulle den nog kunna vara riktigt bra.